Rapporten är deprimerande att läsa. Ungdomar hotar andra ungdomar till livet för att komma över kläder och telefoner. Direkta hot om våld förekommer i två tredjedelar av rånen som utreds. Faktiskt våld förekommer i tre av fem fall.
Men det är inte allt som rånoffren utsätts för. Ofta får de rånade barnen utstå verbala kränkningar från sina förövare. Som exempel på vanliga kränkningar nämner Brårapporten ”hora”, ”horunge” och ”svennehora”.
Sedan finns så kallade maktdemonstrationer och förnedringsinslag. Exempel som nämns i rapporten är att rånoffren tvingas ta av sig kläderna. Att man spottar på offren, klipper av dem hår, eller tvingar dem att kyssa någons skor. Rånarna vill visa att offret att han eller hon är hjälplös och underlägsen.
Ökningen av ungdomsrån har i absoluta tal varit störst i storstadsområden, nära så kallade utsatta områden. Men fenomenet finns idag över hela Sverige – också på mindre orter. Den relativa ökningen har faktiskt varit störst utanför storstäderna. Det här är en förändring av Sverige som föräldragenerationen har svårt att ta in.
Det finns en detalj i Brå:s uppgifter som det inte går att blunda för. Det är att gärningsmännen i två tredjedelar av fallen har utländsk härkomst, medan tre fjärdedelar av offren är av svensk härkomst.
Vi kan leka med att tanken att förhållandena var de omvända: Att det rådde en trend där svenska ungdomar rånade och förnedrade barn till invandrare. Hur skulle reaktionerna låta då? Vilka förklaringar skulle åberopas?
Tveklöst skulle många påtala att det handlade om ett rasistiskt hat och ett rasistiskt motiverat våld.
Och det går knappast att bortse från att rasism spelar in när förövarna väljer offer. Överrepresentationen av svenska barn bland offren är för stor. Det borde en gång för alla vederlägga myten att rasism inte kan begås mot vita. Precis som all annan rasism måste den som riktas mot människor med etnisk-svensk bakgrund entydigt fördömas av samhället. Vad säger till exempel Vänsterpartiet som är ett uttalat anti-rasistiskt parti?
Med detta sagt bör vi komma ihåg att det är en mycket liten grupp personer som begår rånen. Och det handlar om farliga personer. Det är svårt att råna. Handlingen kräver stor hänsynslöshet och brist på empati. Ändå får de förövare som åker fast löjligt låga straff. Det beror inte minst på att de flesta rånarna är mellan 15 och 17 år. Då döms de inte ens till fängelse. För offren blir det ytterligare salt i såren. Att fällande domar sällan leder till kännbara straff, men ofta till ytterligare hot och smädelser mot den som vågar vittna, bidrar också till att mörkertalen när det gäller ungdomsrån är stora. Många finner det inte lönt att anmäla.
Hur stoppar vi rånvågen mot unga och hur hanterar vi rasismen som skymtar bakom brotten? Det är frågor som måste upp i den offentliga debatten.