Sverige måste vänja sig vid dagens invandringsnivåer. Det menar åtminstone socialdemokraten och tillika Arbetsförmedlingens (AMS) nytillträde generaldirektör Mikael Sjöberg. En rapport om nettoinvandringen, som myndigheten publicerat i dagarna, visar nämligen att antalet arbetsföra svenskar fortsätter att minska. Därför argumenterar myndigheten för att invandring av dagens omfattning är nödvändig för att tillräckligt många arbetsföra svenskar ska finnas till arbetsmarknadens förfogande. ”Minskar vi invandringen så minskar vi våra framtida intäkter”, menar den nya generaldirektören (DN 10/4).
Sjöberg får emellertid svidande kritik, inte minst av nationalekonomen Tino Sanandaji, som blivit en ledande röst för den växande skara som kritiserar dagens migrations politik med hjälp av siffror snarare än känsla, eller för den delen argument byggda på de tvivelaktiga övertygelser som fyller landets många hat-sajter.
Han menar att det vore ett fantastiskt tillskott för ekonomin om 250 000 fler nyanlända sysselsattes under perioden 2005–2014, vilket rapporten visar. Problemet är bara att invandrarbefolkningen under samma period ökade med 480 000 individer. De övriga har inte kommit i arbete och bidrar således inte till välfärden. Det är nämligen hans huvudsakliga invändning mot AMS-rapporten – den tar inte någon hänsyn till de välfärdskostnader som invandringen medför. För även om invandrade svenskar utgjorde 60 procent av den ökade sysselsättningsgraden i landet, utgjorde de också 68 procent av den totala befolkningsökningen och 82 procent av ökningen av landets sysselsättningslösa. BNP-tillväxten var vidare nära obefintlig under tiden och trots att sysselsättningen ökade, så ökade den faktiska arbetslösheten parallellt.
Sanandaji menar mot denna bakgrund att påståendet om invandringen som en förutsättning för framtidens välfärd är direkt felaktigt, eftersom invandrarbefolkningens utanförskap är så pass omfattande att invandringen ökar välfärdens kostnader i långt högre utsträckning än vad den är en god affär. Därför faller hela teoribygget från AMS.
Det må i skrivande stund inte finnas många goda ekonomiska argument för invandring av den omfattning som efterfrågas av Sjöberg. Däremot finns många goda moraliska argument för en migrationspolitik med gränser lika öppna som i dag. Men om vi anser oss måna om att upprätthålla ryktet som en humanitär stormakt, måste vi också vara storartade nog att ställa oss inför dess kostnader. Inte bara vad invandringen innebär för statsfinanserna, utan vad det måste innebär rent politiskt.
Om vi vill ha ett samhälle präglat av mångfald så måste vi inse att det, bortom de vackra orden, innebär en värld långt bort från det enfaldssamhälle som utgör den nordiska välfärdsstaten. Ska vi ha ett politiskt system präglat av mångfald innebär det också mångfald på arbetsmarknaden i form av större lönespridning, så människor utan språk och nätverk får rättvisa möjligheter till arbete. Och ett samhälle där många blir medborgare sent och följaktligen inte betalat svenska skatter under hela arbetslivet kräver en betydligt mindre välfärdsstat, om man ska undvika en systemkollaps.
Den som inte klarar av en sådan diskussion är ohederlig i migrationsdebatten. Orsaken till varför så många folkvalda drar sig för en seriös diskussion om migrationens utmaningar är att den sannolikt kommer leda till insikten om att deras väljare inte uppskattar mångfald, lika mycket som de uppskattar den bekväma enfalden. Att vi ska bevara dagens välfärdssystem är knappast en omöjlig åsikt att försvara – men en sådan position i debatten måste följas av en migrationspolitik som är anpassad därefter.