I den rådande extremvärmen har den moderata riksdagsmannen Jörgen Andersson, från Västervik, fått det extra hett om öronen. I ett inlägg på sin Facebooksida ifrågasätter han principerna bakom det generella grillningsförbud som nyligen utfärdades i länet. Han sätter det i ett sammanhang där utvecklingen går mot allt fler förbud och allt mindre individuellt ansvar.
Inlägget har mött hårt motstånd. Lokala medier såväl som riksmedier har rapporterat om det och S-ministern Lena Hallengren, från länet, har passat på att kritisera det offentligt. Andersson har medgett att tajmingen för diskussionen inte var optimal. Hans inlägg var heller inte något mästerverk i formuleringskonst. Men den diskussion han efterlyser är värdefull. Både sakfrågan och principerna kring förbud förtjänar en seriös diskussion.
I sak gäller frågan hur många skogsbränder som egentligen startas av grillar i privata trädgårdar. Någon statistik synes inte finnas tillgänglig. En mindre andel skogsbränder startas av grillning, men där inkluderas öppen eld i skog och mark. Antalet skogsbränder som startar av gnistor från en kolgrill, eller av en gasolgrill, på egen tomt torde vara mycket få.
Förbud mot enskilda kan i katastrofsituationer behöva införas för att skydda stora värden. Men inte utan skäl. Det är Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) som uppmanat till grillningsförbudet. Det är inte osannolikt att syftet är att minska antalet mindre incidenter, då skogsbränderna tar så mycket kraft från landets räddningstjänster. Problemet är att skälen till förbudet inte redovisas med någon större tydlighet, vare sig hos MSB, hos länsstyrelsen eller kommunernas räddningstjänst, vilka alla har del i besluten.
Förbud är dock inte bara en fråga om att väga risk mot frihet. Förbud kan på sikt bli kontraproduktiva och leda till en ökad risk för bränder. Den viktiga principiella konflikten i denna fråga står inte mellan frihet och ansvar. Den står mellan offentligt och individuellt ansvar. Det må vara skönt att låta staten ta ansvaret och berätta vad som är ett klokt agerande i olika situationer. Men det som händer är att individerna vänjer sig vid att någon annan gör bedömningen. Och sakta implementeras attityden att allt är acceptabelt, så länge staten inte säger annorlunda.
När väl grillningsförbudet hävs denna gång kommer ett antal personer vara något mindre benägna att tänka själva och ta eget ansvar. Och nästa gång det är torrt i markerna kommer de att vara något mer benägna att elda eller grilla på ett riskfyllt sätt, just för att det inte finns något uttalat förbud. På så sätt kväver offentliga förbud långsamt det individuella ansvaret.
Växelverkan mellan det kollektiva och individuella ansvaret behöver påtalas. Och för att ha gjort det har Jörgen Andersson även fått stöd och medhåll. Uppenbarligen finns ett visst behov av politiker som inte följer strömmen. Och som inte väjer för en intellektuell diskussion kring egenmakt och individens ansvar, ens när opinionsläget är tufft.