I en debattartikel i SvD (23/5) framför partiledaren Ebba Busch och den ekonomisk-politiske talespersonen Jakob Forssmed sina nya förslag för att komma till bukt med arbetslösheten. Även om mycket av politiken är sund så bör man fråga sig: Vill vi verkligen bygga ut Myndighetssverige ytterligare?
Partiet vill ta ifrån kommunerna ansvaret att försörja arbetsföra bidragstagare, och i stället införa en statlig dagpenning. De som uppfyller de kriterier som krävs för att skrivas in hos Arbetsförmedlingen kommer att överföras till statens ansvar, och Arbetsförmedlingen ska sedan pröva personernas arbetsförmåga och behov av åtgärder.
Det verkar vara något av ett mode att vilja centralisera just nu. Olika partier vill till exempel centralisera skolan, sjukvården och nu även bidragen. Men det är inte en naturlag att en fråga sköts bäst ifrån centralort. Ofta kan det vara motsatsen. Den lokala och nära kompetensen kan ofta göra stor skillnad, vilket flera framgångskommuner som till exempel Stockholmskommunen Solna redan bevisat genom att använda bland annat yrkesutbildningar för att stödja människors etablering och återvändande till självförsörjning.
En annan fundering är vad som händer med bidragspolitiken i ett läge där det är centraliserat och lättare kan användas av politiska krafter. Vi ser redan nu en aggressiv bidragslinje från regeringen. Om detta förslag genomförs så finns det anledning att tro att det kommer att vändas emot Kristdemokraternas mening med förslaget, och snarare leda till mindre kravpolitik, så fort vänsterblocket får chansen. Vi ser detta redan nu i flera misskötta kommuner, och det vore olyckligt att överföra det problemet till hela landet.
Må så vara att flera kommuner säkerligen kommer att bli glada av att deras försörjningsbörda lättas genom en sådan reform. Det skulle underlätta för deras ansträngda ekonomier (vilket också lär bli ännu mer påtagligt nu med både inflation och räntehöjningar). Men deras glädje är sekundär i sammanhanget. Det viktigaste är att vi får bukt med långtidsarbetslösheten. Och då bör vi arbeta genom de lokala krafterna, eftersom vi vet att detta redan fungerar om den politiska viljan finns där.
Kristdemokraterna har även andra förslag, bland annat att koppla ersättningen till individen, vilket gör det mer lönsamt att ta ett jobb. De vill kunna ställa höga och definitiva aktivitetskrav där avsteg från dessa kan innebära indraget stöd. Sedan vill de till sist utreda ett bidragstak. Alla dessa är bra förslag som med stor sannolikhet skulle minska Sveriges arbetslöshet. KD bör fortsätta att driva dem, men undvik gärna att fingra i kommunernas bidragsadministration. Risken är att det bara förvärrar problemet.