Det betyder dock varken att det är omöjligt, eller att vi inte ska göra allt som krävs för, att förbättra integrationen nu när mottagandet varit så högt.
Man kan argumentera för att invandring och integration är två olika frågor. Men saknar man effektiva lösningar på den senare så landar frågan obönhörligen i storleken på mottagandet. Tyvärr har vi även på detta område en utbredd förnekelse av verkligheten, med beskrivningar om ett kraftigt minskat mottagande till ”EU:s miniminivå”. Detta när 120 000 personer fick uppehållstillstånd i Sverige förra året, en marginell minskning från rekordåren 2015-16.
Det är noterbart att det ofta är samma folkvalda personer som först inte ville tala om invandringen, sedan hävdade att den genererar pengar, för att därefter ge en skönmålande bild av etableringstiden och storleken på det fortsatta inflödet. Och de fortsätter ägna sig åt avancerad verklighetsflykt genom att blockera de reformer på arbetsmarknaden som krävs för att vi ska lyckas med integrationen.
Det behöver bli mer lönsamt för nyanlända att arbeta. Och större möjlighet för arbetsgivare att betala löner i nivå med den arbetssökandes produktivitet. Kompetensglappet mellan behoven och de nyanländas färdigheter behöver jämnas ut med utbildningsinsatser. Och de subventionerade arbetstillfällena behöver tillfälligt bli fler.
Kommunernas möjlighet till strukturella förändringar är små. Möjligheterna är större på individnivå, varför vi ser en flora av integrationsprojekt i kommunerna. I Västerviks kommun har flera projekt på senare år syftat till att öka kontaktytorna mellan nyanlända och övriga befolkningen. Kontakter är ofta en nödvändig, men inte tillräcklig, faktor för att komma i arbete, varför de rena kontaktprojekten är svåra att utvärdera på området.
Det stora projektet NyKompetens syftade till att stötta nyanlända med eftertraktad kompetens att få anställning. Sju personer fick jobb och två personer gick till studier. En grov beräkning utifrån projektets kostnader ger en kostnad på nästan 200 000 kronor per person.
Det är värt en diskussion vad en rimlig kostnad är. Den kommunala kostnaden behöver sättas i relation till vad en arbetslös person kostar, samt risken att personen flyttar när den väl kommit in på arbetsmarknaden och ersätts med en ny med samma behov.
200 000 kronor är kanske i högsta laget när det gällde nyanlända med goda förutsättningar att få arbete. (En kompletterande aktör till Arbetsförmedlingen hade grovt räknat fått runt en femtedel av den summan för att få en nyanländ i arbete. Det är en insikt att ha med sig i den aktuella debatten om reformeringen av Arbetsförmedlingen och eventuella kommunala aktörer.)
NyKompetens avsåg enligt slutrapporten inte att få personer i jobb. Men att projektet ändå mätte effekten av insatsen är ett fall framåt för kommunala integrationsprojekt. Projektet avslutades i förtid, då Arbetsförmedlingen inte ville skicka dit deltagare som ändå får jobb. Lärdomen är att det krävs en god dialog och omvärldsbevakning så att kommunen varken dubbelarbetar eller har orealistiska förväntningar på andra aktörer.
Dessa lärdomar är värda att ta med sig när man tittar mot framtida projekt och vilka reella möjligheter kommunerna faktiskt har att påverka nyanländas etablering på arbetsmarknaden.
Ledare