Sveriges politiska system och statsförvaltning har formats av att möjligheter till ansvarsutkrävande återkommande valts bort.
Ett grundläggande exempel är det svenska proportionella valsystemet. Det har många fördelar men en tydlig nackdel är sämre ansvarsutkrävande. Listorna sätts av de politiska partierna och ledande politiker står som regel högst upp. Därför hotas inte främst deras platser i riksdagen även om deras parti förlorar röster i valet.
En träffande jämförelse är det brittiska systemet med enmansvalkretsar. I det senaste parlamentsvalet förlorade ledaren för partiet Liberal Democrats i sin valkrets. Därför kom hon inte in i parlamentet vilket också tvingade henne att avgå som partiledare. Liknande personliga konsekvenser är i princip omöjliga i Sverige. Även med personkryss har toppnamnet förtur till partiets resterande mandat i valkretsen.
Även den svenska förvaltningsmodellen där myndigheter skiljs från departementen försvårar tydliga ansvarskedjor. Myndigheterna försöker vanligen driva regeringens politik men är beroende av att tolka dess signaler i exempelvis officiella dokument eller tal. Systemet ger myndigheter självständighet att uppnå regeringens mål på lämpligast sätt, men innebär att det kan vara svårt att avgöra varifrån det politiska initiativet kommer.
Riksdagen har också begränsad möjlighet att ställa regeringen till svars. Den kan rösta om misstroendeförklaringar mot enskilda statsråd. Men då regeringspartierna vanligen har störst stöd i riksdagen och är ovilliga att offra sina egna brukar regeringen vinna sådana omröstningar.
Därför kan ministrar som har begått grova misstag ändå behålla sin post.
Riksdagens andra kontrollinstrument är lika tandlösa. Varken Riksdagens ombudsmän eller Konstitutionsutskottet kan göra mer än att uttrycka klander vilket, om än pinsamt, sällan har någon reell påverkan.
För att kunna hålla den politiska makten ansvarig även efter pandemin måste grundläggande delar av det politiska systemet ändras. Nytt valsystem lär visserligen varken vara önskvärt eller enkelt att genomföra, men stärkta kontrollfunktioner, vilket ytterst skulle innebära en författningsdomstol, har historiskt varit en självklarhet för borgerligheten. Det bör fortsatt vara ett långsiktigt mål.
Andra reformer bör kunna genomföras på kortare sikt. 2018 röstade en enig riksdag för ett återinfört tjänstemannaansvar. Det skulle innebära att enskilda tjänstemän kan hållas straffrättsligt ansvariga för sina beslut. Det lär även förbättra ansvarsutkrävandet mot regeringen eftersom tjänstemän förhoppningsvis kommer att kräva uttryckliga order för beslut som de inte själva har fattat. Tyvärr har Socialdemokraterna hittills förhalat frågan.
Trots tillsättandet av en coronakommission skapas inte ansvarsutkrävande automatiskt, ens av stora kriser. För att det ska uppnås måste vi skapa formella strukturer med reell makt.