Politiker i land efter land fattar nu beslut (eller ”rekommendationer” som det heter i Sverige) om att stänga gränser, skolor och restauranger. I ett antal länder införs undantagstillstånd och människor förbjuds att gå utomhus.
Oavsett om dessa beslut i efterhand kommer bedömas som väl avvägda eller ej, så kommer de att få mycket stora konsekvenser. Företagare vittnar om att omsättningen i princip försvunnit. Samhällsekonomin tvärnitar. En begynnande lågkonjunktur kommer att ta fart och högst sannolikt leda till recession. Risken för en ny finanskris är påtaglig.
Gemensamt för en stor del av de här drastiska besluten är att de är just politiska. Det är inte beslut som fattats av krishanterande myndigheter utefter medicinsk vetenskap, beprövad erfarenhet eller befintliga beredskapsplaner. Det är problematiskt när de negativa konsekvenserna i vågskålen är så stora.
Politiker styrs av andra incitament än krishanterande myndigheter. De senare styrs av vetenskap, dagsaktuell information och på förhand beslutade planer. Politiker styrs även av hur de vill uppfattas. Det gör att politikerna kan synas vara osynliga och passiva i en inledande del av en kris. Och riskerar att fatta alltför drastiska beslut när en kris väl är etablerad.
Om nu politiker ska kliva in och agera utanför uppgjorda planer och principer så vore det önskvärt att besluten åtminstone föregås av en livlig diskussion. Men nu gör politikerna tvärtom. Regeringen och övriga riksdagspartier fattar kollektiva beslut och betonar alla hur överens de är.
I Region Kalmar län hävdas nu att enighet över partigränser krävs för att behålla stabiliteten i regionen. Partierna är överens om att lägga partipolitikens skiljelinjer åt sidan: ”Efter pandemin kan den demokratiska debatten återigen bli livlig och intensiv.”
I veckan meddelade kommunstyrelsens ordförande att politiken i kommunen kommer att gå ned i tempo den närmaste tiden. Man har även kommit överens om att korta ned ärendelistan i fullmäktige. Såväl i kommun som region stryks ärenden som inte är akuta.
Det är givetvis nödvändigt att säkerställa ledningsfunktioner och tjänstemännens förmåga att lösa de akuta frågorna. Och det är klokt att begränsa antalet närvarande ledamöter, liksom att använda sig av distansmöten. Men demokratin måste fortsätta även i kris. Att skjuta på alla övriga frågor är inte en långsiktig lösning, eftersom vi inte vet hur länge krisen pågår.
Det är bra att partierna inte politiserar virusfrågan i onödan. Och i möjligaste mån håller sig till grundläggande principer, såsom att samhället ska fungera så bra som möjligt även vid kris. Att göra för lite är en risk. Men att göra för mycket och vid fel tillfälle får också stora konsekvenser.
Om frågan väl blir politisk, och politiker kliver fram och tar beslut, så måste den hanteras som andra politiska frågor. Genom att synliggöra konflikterna och argumentera i sak.
Det som vore värre än att politiker politiserar viruset är ett politikerskrå som i största enighet fattar dumdristiga beslut. Den demokratiska debatten kan inte vänta på att krisen tar slut. Den behövs även under krisens gång. Annars riskerar blind leda blind, som leder folket i fel riktning.
Vi har alla ett stort ansvar i krisen. Men varken demokratin eller samhället ska sättas på undantag i onödan.