Frågan aktualiserades för några månader sedan i samband med reportaget om Lilla hjärtat. Det tragiska fallet där treåriga Esmeralda avled efter att ha flyttats från sin välfungerande fosterfamilj tillbaka till sina biologiska föräldrar upprör med rätta. Mamman dömdes senare för grovt vållande till annans död.
I våras tillsatte regeringen en utredare som skulle ta fram lagförslag, ett så kallat Lex Lilla hjärtat, för att stärka placerade barns rättigheter. Utgångspunkten i diskussionen efter Lilla hjärtat har varit att de biologiska föräldrarnas rätt till sina barn är för stark i dag, och det är en attityd som går igen i fler aktuella förslag. Förra veckan gick Moderaterna ut och föreslog att barn i kriminella klaner ska omhändertas. I lagrådets yttrande fick lagförslagen i Lex Lilla hjärtat skarp kritik för de tog bristande hänsyn till den ungas relation till sina biologiska föräldrar.
Ett problem i dagsläget är att alla åtgärder som föregår ett skarpt omhändertagande bygger på frivillighet. Ett annat problem är den numera lagstadgade barnkonventionen, där barnen ses som fullständiga rättighetsbärare och därför fått mer att säga till om, vilket i sin tur också försvagar föräldrarnas biologiska rätt till sina barn.
Ingen vill att barn ska fara illa, i synnerhet inte i den hemmiljö där man ska vara som tryggast. Visst händer det att föräldrar uppenbart förbrukar sin rätt till vårdnad, varför lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, finns. Många fosterföräldrar gör ett fantastiskt jobb, men missförhållanden kan förekomma även vid fosterhemsplaceringar. I början av 1980-talet var exempelvis diskussionen den motsatta och den västtyska tidningen Der Spiegel myntade begreppet “Barngulag” i en artikel där de menade att barn omhändertogs alltför lättvindigt i Sverige. Det tål att påminnas om när diskussionen nu svängt tillbaka till en annan ytterlighet. Här infinner sig också en svår men nödvändig fråga: när har staten rätt att ta ett barn från sina föräldrar? Här borde tumregeln fortsatt vara att omhändertaganden inte ska ske för lättvindigt.
Men det handlar också om vilken syn samhället har på barnets bästa. Att omhänderta barn på lösa grunder rimmar illa med en liberalkonservativ grundsyn på familjen. Associationerna går snarare till de tankar som bland annat Alva Myrdal lanserade på 1930-talet om att barnen inte främst tillhör sina föräldrar, utan samhället.
I vissa fall är omhändertaganden nödvändiga. Men att lagstifta bort delar av den grundmurade rätt som de biologiska föräldrarna har till sina barn och vice versa, är en potentiellt farlig väg att gå. De allra flesta föräldrar vill sina barns bästa.