Senast inställningen märktes var i samband med en vargattack på småländska höglandet. Ett får attackerades och behövde sedan avlivas, på en gård i Aneby. Det fick länsstyrelsen i Jönköping att varna djurägare och rekommendera dem att se över sina stängsel.
Rådet från myndigheten är närmast standard efter vargattacker. En statlig ryggmärgsreflex. Det problematiska med det är att ansvaret för skadade och döda får läggs på den enskilde näringsidkaren. Dyker det upp varg i ett område där den inte har funnits på länge är det plötsligt djurhållarens problem.
Visserligen kan staten ge en del bidrag för så kallade rovdjursstängsel, men det betyder pappersexercis och åtaganden från lantbrukarens sida. Att göra stora och långsiktiga investeringar i fårproduktion är också ekonomiskt tveksamt. Näringen dras med lönsamhetsproblem och ska verksamheten gå runt bygger det ofta på att omkostnaderna hålls nere. Det här gör att djurhållare, särskilt sådana som har lamm, är sårbara för vargen.
I områden där jakten är en viktig del av intäkterna från marken kan det stora rovdjuret också ställa till stor skada och direkt påverka personers möjligheter till att leva på att driva en gård. Det här gör att frågan om vargen är långt större och mer komplex än vad som ibland framhålls. För en del kan rent av det egna uppehället stå på spel.
Dessa typer av konflikter lär också bli fler, nu när vargen märks alltmer utanför Värmland. För det är inte bara i Jönköpings län som vargen har uppmärksammats under senare tid. I Östergötland, norr om Roxen, har en vargkull registrerats. Vargen är på väg att etablera sig i Sveriges kornbodar där stora delar av lantbruksdjuren finns.
En orsak till vargens utbredning är att Naturvårdsverket har frångått riksdagens beslut om att det ska finnas 170–270 vargar i landet. I stället menar myndigheten att det behövs minst 300 vargar i Sverige. När riksdagsledamoten Sten Bergheden (M) tidigare i år i riksdagen frågade landsbygdsminister Jennie Nilsson (S) om hon delade Naturvårdsverkets bedömning fick han inget rakt svar.
Att frågor viktiga för människor utanför storstäderna skuffas undan av ansvariga politiker är samtidigt inget nytt. När den rödgröna regeringen siktar in sig på höjd skatt på drivmedel är det knappast så att statsråden i någon större grad problematiserar det som blir en straffbeskattning på avstånd.
En liknande parallell kan göras till när skolor och äldreboenden centraliseras. När besluten ska försvaras verkar många bottna i att den som bor på landsbygden till syvende och sist får stå sitt kast, det framställs som ett aktivt val.
Den här inställningen blir besvärlig i en enhetsstat som Sverige. Medborgarnas föreställning är att det inte ska vara några större skillnader i det offentligas åtaganden över landet. Men vargen river upp den föreställningen.
Edvard Hollertz/SNB