Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, publicerade nyligen en ny rapport där det återigen hävdas att fritidsgården är en förebyggande åtgärd som kan motverka att ungdomar dras in i kriminalitet (SVT, 7/7). Att om en kommun investerar ynka fyra miljoner kronor per år – på personal, lokal och så vidare – så kan man faktiskt spara pengar i slutändan, eftersom det enligt deras beräkningar kan kosta samhället uppemot 23 miljoner kronor att hantera en kriminell person under loppet av dennes ”karriär”. Alltså: Om en fritidsgård lyckas stoppa en enda person från att bli kriminell, under loppet av en fyra-årsperiod så är fritidsgården ”självfinansierad”.
Någonstans i denna beräkning kan man tyvärr ana konturerna av rapportförfattarnas ambitioner. Stoppa en enda person under fyra års verksamhet? Det är föga imponerande, oavsett om det stämmer, att det skulle bli plus-minus-noll en kommuns budget. Visst måste man kunna få mer värde för en investering än så?
En sak som däremot saknades i denna rapports beräkningar var vad en fritidsgård kan kosta, utöver dessa fyra miljoner per år. De senaste 15 åren har det knappast varit brist på rubriker med fritidsgårdar som används för att idka narkotikaförsäljning eller, ännu värre, använts för att rekrytera till terrornätverk som Al-Shabab. Fritidsgårdar har anställt före detta kriminella och därmed exponerat ungdomar för dessa miljöer. Det kan alltså vara så att denna förebyggande åtgärd i praktiken blir en startpunkt för en kriminell karriär. Det blir då betydligt dyrare än 4 miljoner, även om bara en person dras från fritidsgården till gänget.
Det är lätt att dela rapportförfattarnas problembild. Det vill säga att vi har ett stort utanförskap, och att enbart repressiva åtgärder inte kommer lyckas åtgärda problemet. Men fritidsgården är vid detta lag en väl beprövad metod och nej, den har knappast fungerat. Hade den gjort det skulle vi inte haft den omfattande kriminalitet vi i dag har. Om vi vill komma till bukt med detta problem så måste vi sluta köra vidare i samma gamla hjulspår.
Om man på riktigt vill göra upp med utanförskapet och kriminaliteten det föder så behövs det framtidstro för ungdomar, inte distraktioner. För det första behöver vi fler poliser på plats för att beivra brott och låsa in de som nu utgör förebilder i våra tyngda förorter. För det andra behöver vi rusta upp skolan, återgå till kunskapsideal och karaktärsutveckling. För det tredje behöver vi återetablera arbetslinjen, och göra det både attraktivt och möjligt för fler att hitta jobb.
Att i stället satsa på fritidsgårdar och andra distraherande åtgärder vore att tyst erkänna att man gett upp på att lösa våra problem i förorten, och att det får bli som det blir.