Innan sommaren kom till Västervik präglades debatten av ett högt tonläge till följd av Björn Ulvaeus meddelat att han inte längre företräder projektet på Slottsholmen. Några halvtydliga förtydliganden senare så är det svårt att se någon skillnad. Bygget tuffar på och har svepts in i färgglada tyger prydda med Ulvaeus namn.
Hur ska man förstå den bestörtning som uttrycktes från breda lager av befolkningen över att han skulle sluta som talesperson för projektet? Inget tyder på att Ulvaeus tillbakadragande lett till att något i projektet riskerats. Ulvaeus betraktas dock av många som avgörande för projektets framtid.
En annan förklaring kan vara att Ulvaeus använts som symbol bland företagare och politiker som ett positivt exempel. Frågan är varför Ulvaeus namn överhuvudtaget behöver nämnas för att med självförtroende påstå att det satsas i Västervik. Och att det finns en positiv utvecklingsanda i kommunen.
Det lokala näringslivet har sannerligen inget att skämmas för. Sedan Electroluxfabrikens nedläggning år 2004 har det utvecklats en allt mer positiv anda av att vi kan skapa vår egen framtid. Denna händelse är också det mest dramatiska steg vi tagit från brukssamhälle till ett samhälle med ett modernt fragmenterat näringsliv. Och just här kan vi finna en bidragande förklaring till vår vurm för Björn Ulvaeus.
Den traditionella brukssamhället präglades av patriarkal struktur där bruksledningen hade stort inflytande på arbetarnas liv mot att bruket stod för en grundläggande trygghet. Dessa strukturer skapade brukskulturen. Till dess beståndsdelar brukar man räkna in jantelag och en stor social kontroll, ett lågt intresse för studier och egenföretagande, samt konformism inom grupper men stark åtskillnad mellan grupper såsom arbetare och tjänstemän. Hit hör också övertygelsen om att orten står och faller med bruket och att politiker därför gör allt de kan för att stötta företaget.
Västervik är ett annat samhälle än för hundra år sedan. Och mycket har hänt på bara tolv år. Men en kultur låter sig inte förändras så lätt. Attityder, föreställningar och sedvänjor har en säregen förmåga att överleva de största av förändringar. Vår känsla av tacksamhet när någon tar hand om oss triggas fortfarande lätt igång.
Ulvaeus har officiellt tackat ödmjukt för stödet han fått från befolkningen i Västervik. Men han lär nog också ha höjt på både ett och två ögonbryn över de fantastiska förväntningarna som västerviksborna lagt på honom. Inte helt olikt en brukspatron för 2000-talet.
Björn Ulvaeus antas inte bara vara avgörande för Slottsholmenprojektets framtid. I farten ordnar han nog ett nytt kallbadhus. Vidare kommer han att fixa flygplatsen. Och reguljärflyg till Stockholm. Ulvaeus ska även förlägga ett ABBA-museum i staden. Och en hejdundrande musikstudio.
Det vi faktiskt vet är att han vill bygga ett hus med trevlig utsikt. Vi ska inte förneka Ulvaeus äran för att det äntligen görs något vettigt på Slottsholmen. Men någon måtta på vår undergivenheten måste det väl ändå finnas?