500 miljoner mer till landstingen för förlossningsvård. Det utlovar regeringen och Vänsterpartiet i den kommande budgeten. ”Nu har vi gjort upp om extra pengar för i år. Sedan ska vi diskutera budgeten för nästa år och då kommer vi att föra fram att vi vill att det här blir en permanent satsning”, säger Vänsterledaren Jonas Sjöstedt.
Nedläggningen av BB i Sollefteå har återaktualiserat debatten om förlossningsvården. ABF:s studiecirkel i ”bilförlossning” fick många att reagera. Bara 23 dagar efter att BB i Sollefteå stängt skedde den första bilförlossningen på en rastplats. Att mer pengar behöver läggas på förlossningsvården i många delar av landet är det inget snack om. Men frågan är hur det ska gå till.
Problemen som kantar just förlossningsavdelningarna är utbredda. Nyfödda som skickas hem för tidigt, för lite personal och för få platser är bara några exempel. Avstånden till förlossningen är på många platser är alldeles för långa. För regeringen är det förstås lockande att ge mer pengar till landstingen. Det är ett utmärkt sätt för ett parti som Vänsterpartiet att skapa popularitet. Men mer pengar till en organisation som inte fungerar är att kasta pengar i sjön.
För visst finns det saker landstingen själva kan göra för att skaka fram pengar till förlossningsavdelningarna. Först och främst borde landstingen lägga mer krut på sjukvården, och mindre på andra sidouppgifter. Ett av de tokigaste exempel på en sådan är landstinget i Norrbotten där styrelsen särskilt verkar vurma för flyglinjer. Först gav landstinget åtskilliga miljoner till en flyglinje mellan Luleå och norska Tromsö. Nu senast gav Norrbottens läns landsting pengar till en linje mellan Gällivare-Arvidsjaur och Stockholm. Hur det främjar vården i Norrbotten är svårt att se.
Men landstingens felprioriteringar behöver inte handla om flyglinjer. Det kan också röra sig om dålig användning av medel inom den egna organisationen. Dyra stafettläkare är ett exempel som drabbar många regioner. Hyrsjuksköterskor har också blivit allt mer vanligt på sistone. Dessa system har uppstått av att de styrande inte vill betala ordinarie personal nog mycket – och av en bristande organisation. Här finns det mycket som går att göra innan staten kastar mer av skattemedlen i landstingens svarta hål.
Dyra avtal är en annan sak som en del landsting drabbats av på grund av dåliga upphandlingar. Det kan både handla om att landstingen får miljoner i straff för felaktigt utförda upphandlingar. Ett exempel på ett dåligt avtal är det Stockholms läns landsting slöt, vilket ledde till att landstinget köpte stödstrumpor för 6 000 kronor paret.
Landstingen har ansvar för sin verksamhet. Om de inte kan utföra det uppdrag som ålagts dem, att ge medborgarna vård, så kan förändringar behövas. Men det löses inte genom att staten går in och försöker peta i varje område som inte fungerar. Det finns andra lösningar som ligger närmare till hands.