Varför den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan valde att bryta avtalet med EU och öppna gränsen mot Europa går att spekulera i. Säkerligen är det till viss del för att sätta press på EU.
Människorna vid gränsen till Grekland kommer huvudsakligen från Syrien, Irak och Afghanistan. Bland dem finns säkerligen flera som har skyddsskäl och skulle ha rätt till uppehållstillstånd i exempelvis Sverige. Men där lär också finnas en hel del migranter, till exempel från Afghanistan, som inte flytt undan vad som bedöms vara verklig fara och därför skulle få avslag.
Oavsett hur mycket medlidande det går att ha för de människor som nu försöker ta sig över gränsen till Grekland förändras inte vår förmåga att ta emot dem på ett hållbart sätt. Det enda alternativet i nuläget blir därför stärkt gränsbevakning. Grekland ska bland annat få stöd från EU:s gräns- och kustbevakningsbyrå Frontex, för att förhindra en situation som liknar den vi hade 2015.
En stärkt gräns in till EU handlar inte om en direkt ovilja att hjälpa människorna. Men många EU-länder, och inte minst Sverige, saknar resurser för att ta emot och integrera ytterligare ett stort antal människor. Åtminstone inte utan att offra delar av vårt välstånd och Sveriges välfärdssystem, vilket det knappast finns stöd för.
Kanske hade situationen varit annorlunda om Sverige varit mer restriktiv med mottagandet 2015, och de anhöriginvandrare som fortfarande tas emot. Och om vi till exempel inte hade infört gymnasieamnestin, som omfattade ungefär 9 000 personer utan skyddsskäl som fick rätt till tillfälliga uppehållstillstånd. Om vi hade varit noggrannare med att bara ge en fristad till människor med skyddsskäl, och sett till att de som inte hade det faktiskt lämnade landet. Då hade vi kanske haft viss kapacitet att ta emot fler människor med skyddsskäl nu.
Det som främst både kostar pengar och lockar människor som inte är intresserade av att integreras och arbeta är våra välfärdsförmåner. För att kunna ta emot fler asylsökande skulle vi, sedan länge, ha behövt begränsa dessa förmåner för nyanlända till det allra mest nödvändiga. Men nu är vi låsta vid tidigare beslut, och behöver fortfarande hantera utanförskapet hos människor som redan kommit hit.
Resurserna är dessvärre inte obegränsade. Så när vi tar emot människor utan skyddsskäl tvingas vi stänga gränsen för fler, som potentiellt skulle ha rätt att stanna.
Det må låta hårt att stärka gränsen för att hålla civila personer som flytt hemlandet borta. Men alternativet är ännu mer ansträngda lägen i flera europeiska länder. Och med det följer sannolikt en minskande acceptans hos övriga medborgare för att över huvud taget ta emot människor som söker skydd.