Magdalena Andersson har medvind i opinonsmätningarna.
I den sista stora opinionsmätningen från SCB före valet är Socialdemokraterna i toppform. Magdalena Andersson är populär och har vunnit många väljares förtroende efter att kriget bröt ut i Ukraina. Men det är inte säkert att det räcker, ens om siffrorna håller ända till september.
Anderssons huvudsakliga problem är att hon inte sitter på ett trovärdigt regeringsunderlag. Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet är alla radikala partier, men med vitt skilda idéer. Det är inte sällan som V och C utgör varandras totala motpoler, och C:s miljöpolitik går ofta tvärt emot MP:s dito.
Meningsskillnaderna är så stora att Vänsterpartiet faktiskt avsatte Stefan Löfvens regering när den försökte genomföra Centerns bostadspolitik. Centern satte i sin tur krav på Stefan Löfven att ändra i strandskyddet för att alls släppa igenom honom som statsminister igen efter att han avsatts, vilket fick MP att sparka bakut. Ja, det är komplicerat. Andersson lär behöva en stående beställning på huvudvärkstabletter om hennes block lyckas bibehålla SCB:s opinionssiffror.
Turerna kring Januariavtalet lär framstå som pittoreska i jämförelse med processen som väntar vid en eventuell rödgrön valvinst. Hur det alls kommer vara möjligt att sy ihop ett punktsprogram som blidkar alla dessa tre partier är svårt att tänka sig i dagsläget. Det ska noteras att med dagens siffror skulle Miljöpartiet falla ur riksdagen, vilket förstås hade underlättat processen men troligtvis bara marginellt. C och V är nog så inkompatibla ändå.
Det enda sättet att föreställa sig ett sådant avtal är som ett sorts Frankensteins monster, med vitt spridda (och säkerligen motsägande) delar från vardera partis program som brutalt sys ihop av Doktor Andersson. Skattesänkningar och skattehöjningar, privatiseringar och förstatliganden, arbetslinje och bidragslinje. Inte heller denna gång kommer monstret bli särskilt vackert, om man får tillåtas gissa.
I skarp kontrast till rörigheten bland de rödgröna så framstår högerblocket alltjämt som ett gångbart regeringsalternativ. De fyra partierna samarbetar tämligen väl och syns allt oftare tillsammans. Även om det fortfarande finns vissa knutar mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna så får de anses väldigt lösa i sammanhanget, och utgör inget större problem för någon form av M-ledd regering att tillträda vid valvinst.
Om man ska lärdom från såväl Mary Shelleys bok som Januariavtalet och även Decemberöverenskommelsen, så är det att dessa oheliga konstruktioner sällan slutar väl. Förvisso har det tillåtit Socialdemokraterna att fortsätta regera, men Sverige har i få avseenden förbättrats av dem. Låt oss hoppas att vi inte behöver ta oss igenom en till sådan mandatperiod.