Med röstresultatet 176-173 stod det klart: Ulf Kristersson har vunnit riksdagens förtroende och är Sveriges näste statsminister. Under respektive partis anförande inför omröstningen framfördes såväl kritik mot Tidöavtalet som oro inför SD:s inflytande.
Per Bolund (MP) var den mest bekymrade av vänsterledarna. Han varnade för att Tidöavtalet skulle lägga grunden för otrygghet, och att det skulle spä på ett skuggsamhälle, polariseringen och framtidens kriminalitet. Att Bolund inte ser att skuggsamhället, eller utanförskapet, redan är här får stå för honom. Men det som kan konstateras är att under åtta år av rött och rödgrönt regeringsinnehav har otryggheten och utanförskapet växt rejält. Redan i september i år slog vi nytt rekord i dödsskjutningar för ett helt år, med då 48 dödade personer.
Bolund varnade även för att den nya regeringen skulle vara auktoritär. En varning som Nooshi Dadgostar (V) repeterade under sitt anförande. Det skänker det hela ett löjets skimmer när just Vänsterpartiet oroar sig för auktoritär politik. Partiet har ju under större delen av sin existens varit knutet till en fruktansvärd diktatur – Sovjetunionen. Det är även värt att komma ihåg att såväl V som MP fortfarande motsätter sig Natomedlemskap, trots Rysslands aggressioner i Europa. Det verkar därmed inte som att auktoritära hot egentligen väger särskilt tungt hos någon av dessa partier.
Den rödgröna oppositionen lade också mycket krut på miljöpolitiken. Särskilt uppseendeväckande var Bolunds anklagelse att Tidöavtalets politik kommer att leda till ett större beroende av fossil energi och därmed till diktaturer som Ryssland. Bolund är naturligtvis medveten om att det var under Miljöpartiets tid i regeringen som oljekraftverket i Karlshamn mångdubblade sin oljeeldning till följd av att kärnkraftverken Ringhals 1 och 2 togs ur bruk. Förbrukningen ökade från 3 600 ton olja till 28 000 ton på bara ett år (SVT 13/1). Det är därför aningen fräckt att lägga bördan för Sveriges ökade energiberoende på någon annan än dem själva.
På punkt efter punkt verkade de rödgröna vilja projicera sina egna misslyckanden på en regering som inte ens formellt har tillträtt. Om detta är vad som väntar under kommande mandatperiod återstår att se, men det är antagligen få väljare som faller för en sådan uppenbar bluff. Om de rödgröna hoppas att återfå väljarnas förtroende bör energin i stället läggas på att fundera på var det gick fel, och vad som kan göras bättre. Att helt förneka sin egen politik under föregående åtta år ger snarare bilden av hyckleri eller ren världsfrånvändhet. Och vem vill rösta på ett elfenbenstorn?