Amineh Kakabaveh, avhoppad riksdagsledamot för Vänsterpartiet och numera politisk vilde, gick på måndagen ut i Expressen med en varning att hennes gamla parti återigen motarbetar kampen mot hedersvåld (25/4). Denna gång reserverade de sig mot en ny brottsrubricering specifikt gällande hedersförtryck. De menade att förslaget måste bli bredare och mer generellt. Tidigare har de kritiserat liknande förslag med snarlik kritik, där de menat att sådan lagstiftning riskerar att negativt peka ut vissa grupper i samhället.
Kritiken är dessvärre genomskinlig. Partiets historia gör sig återigen påmind, och det bör snarare ses som en fortsättning av deras tradition att agera bromskloss i dessa frågor. Hedersförtryck är inte ett generellt fenomen, utan berör enbart vissa grupper i samhället, och det är därför ineffektivt att arbeta utifrån generella premisser. I värsta fall kan det rentav vara kontraproduktivt.
Man måste fråga sig vilka Vänsterpartiet menar att skydda genom sitt agerande. Är det flickor och unga kvinnor som Pela Atroshi och Fadime Sahindal, som gav namn till föreningen GAPF som agerar mot hedersförtryck, efter att de mördats av sina nära släktingar? I så fall finns det anledning att ifrågasätta deras agerande. Flera partier har i omgångar visat sig svaga på detta område, men inget annat riksdagsparti har lika konsekvent stått emot lagstiftning på detta område som V. Man måste inte vara kremlolog för att inse att Vänsterns handlande inte primärt är ett uttryck för omsorg om dessa flickors välmående.
För ett parti som kallar sig feministiskt rimmar det illa att det så kontinuerligt motsatt sig arbete på detta område. Vilka kvinnor i samhället är mer utsatta än de som drabbas av hedersförtryck? Solidariteten väger lätt, av allt att döma, när det rör sig om mer kniviga frågor än plakatpolitik.
Om det rör sig om rent röstfiske, eller åtminstone ett garderande inför det kommande valet, kan man däremot se konturerna av vänsterns motivation. Med Partiet Nyans etablerande i viktiga fotfästen för vänstern kanske de hoppas att blidka de krafter som annars kan tänka sig att lägga sin röst där. Om så är fallet går bara att spekulera, men det vore en mycket cynisk strategi – och särskilt när det gäller en sådan utsatt grupp som hedersförtryckta ungdomar.
Förslaget bifölls lyckligtvis i justitieutskottet, även utan Vänsterpartiets stöd. Kampen mot hedersförtrycket går sakta men säkert framåt. Men för vänsterns skull får man hoppas att de ändrar ståndpunkt, för de är knappast ett parti som behöver ännu ett gravt felsteg i sin historia.