Strax innan jul beslutade riksdagen att vårdnadsbidraget skulle finnas kvar. Trots detta försöker regeringen avskaffa bidraget genom att ställa riksdagen inför en proposition om dess avskaffande till hösten.
Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) försvarar det högst ovanliga tilltaget med att reformen får ”inlåsningseffekter som hindrar kvinnor från arbetsmarknaden” (SR 2/2). Strandhäll visar därmed att regeringen i allt högre grad anser sig ha rätt att ställa sig över riksdagens beslut. Ambitionen tycks dessutom gå vägen, då hon väntas få hjälp av Folkpartiet.
Ett samarbete med regeringen skulle inte vara förvånande. FP har motsatt sig den kristdemokratiska hjärtefrågan ända sedan dess införande 2008. Dess belackare kallar det ett ”hemmafruavdrag” och på senare tid även en stoppkloss för integrationen.
Vårdnadsbidraget innebär i korthet att föräldrar ges en möjlighet att stanna hemma längre med barn som ännu inte fyllt tre år. Under tiden skyddas anställningen och den sjukpenninggrundade inkomsten. Kommunerna väljer själva om de vill införa bidraget och det fanns, men slopades under krisåren, i Västervik. Bidraget ges inte heller ut till den som för tillfället mottar andra bidrag som arbetslöshetsersättning, sjukpenning eller etableringsstöd för nyanlända.
Det är därför man anklagar bidraget för att vara en kvinnofälla ståendes på lösan sand. Trots att invandrarkvinnor är överrepresenterade i statistiken tar endast några få procent av landets föräldrar emot vårdnadsbidrag och antalet barn som går i förskolan ökar stadigt. Ingen fängslas vid köksspisen och nu blir slopandet bara ett slag mot de familjer som, kort och gott, vill tillbringa mer tid med sina barn – lika är som bekant bäst för svensk vänster, för annars kan någon få det bättre än man redan har det.
Det är däremot välkommet att vi ser större splittring inom borgerligheten, såtillvida att det klargör ideologiska skiljelinjer inom Alliansen. I bästa fall ger mandatperioden partierna tid att utveckla sin egen särart. Förhoppningsvis kan det stärka borgerlighetens mindre partier och därmed utradera den obalans som uppstod under åren i regeringsställning. Alliansen skulle må bättre om den bestod av mer jämnstora partier, snarare än av ett dominerande M.
Här finns dock ett strategiskt dilemma för Alliansen. Bildandet av Decemberöverenskommelsen har med rätta fått utstå mycket kritik. En av dess taktiska fördelar är dock att de borgerliga med sina gemensamma manifest skulle framstå som sammansvetsade, medan Stefan Löfven desperat skulle tvingas förhandla med MP och V.
Om FP så snart väljer att bistå regeringen för den kortsiktiga vinsten att slopa vårdnadsbidraget, faller den främsta av få fördelar med överenskommelsen, då socialdemokratin bevisligen inte behöver söka stöd hos parlamentets extremister på vänsterkanten. Löfven får då precis som han önskade under valrörelsen – borgerliga partier kommer med mössan i hand när socialdemokratin kallar.
Stabiliteten framförallt som de folkvalda säger, men att springa regeringens ärenden lägger knappast en god grund för ett borgerlig regeringsalternativ 2018.