Det finns en stor enighet inom borgerligheten utöver Centerpartiet om att Sverige behöver en ny statsminister, en ny regering och en ny inriktning. M, KD och L visar nu en övertygande samsyn i såväl regeringsfrågan som i avgörande sakfrågor, vilket gör det tydligt för väljarna vilken riktning Sverige tar vid ett maktskifte. Även SD drar i de flesta fall sakpolitiskt i samma riktning.
Det mest realistiska regeringsalternativet på högersidan torde vara en som består av M och KD, som regerar med stöd av såväl SD och L. Dels för att varken M, KD eller SD synes ha någon större vilja av att SD ingår i en regering. Men kanske framförallt för att SD och L inte accepterar varandra i regeringen. Vilket fortfarande synes ha principiella mer än sakpolitiska grunder. De fyra partiernas hållning den senaste tiden har präglats av försiktighet i regeringsfrågan, utan några stora ultimatum från olika håll. Detta eftersom de är medvetna om att de endast tillsammans kan få till ett regeringsskifte, och att de alla fyra är fast beslutna om detta.
I och med Centerpartiets meddelande om att de ser Magdalena Andersson som den givna statsministern och att C gärna sitter i hennes regering så är blocken glasklara inför valet. De regeringsunderlag som står till buds är S/MP/V/C och M/KD/L/SD.
Men där högeralternativet präglas av samsyn och övertygelsen om att de tillsammans behöver bidra till förändring så präglas vänsteralternativet av motsatsen. V har som absolut krav att få sitta i regeringen och förhandla budget för att släppa fram en S-ledd regering. C har absoluta krav om exakt motsatsen. Det är lika oförenliga krav och lika motsägelsefullt regeringsunderlag som det var inför förra valet, men möjligen ännu tydligare för väljarna idag.
Kanske lyckas Magdalena Andersson än en gång att få parterna i vänsterblocket att släppa fram henne som statsminister. Till priset av märkliga och motstridiga avtal med olika partier och än märkligare nyspråk och verklighetsbeskrivningar från partierna själva när de försöker förklara det som inte går att förklara.
Men det är inte bara regeringsfrågan som är oförenlig på vänstersidan. De respektive partierna har radikalt olika uppfattningar i många centrala frågor, i allt från skatter, energipolitik, migration, integration, offentlig sektor, äganderätt och företagande. Resultatet har vi sett under den pågående mandatperioden. Av Centerns alla stora löften och förhoppningar med att släppa fram S blev det knappt en tummetott. Facit från den aktuella koalitionen blev vänsterpolitik eller ingen politik alls.
Eftersom Magdalena Andersson har en i det närmaste omöjlig uppgift framför sig så vill hon inte dra upp några röda linjer. Det är begripligt att inte låsa fast sig vid positioner som kan behöva förhandlas efter valet. Mindre begripligt är att hon använder ursäkten för att inte ens berätta om vilken politik hennes eget parti går till val på. Som när hon duckar på återkommande frågor om vilka skatter som S anser ska införas eller höjas efter valet.
Eftersom deras regeringsunderlag är så paradoxalt, vill S inte ens berätta om sin egen politik. Det är inte bara cyniskt. Det lämnar väljarna utan relevant information och underminerar demokratin. Väljarna ska tydligen rösta på S enbart för att S är S. Det blottar Socialdemokraternas gamla vanliga syn på regeringsmakten som självklart vigt åt dem själva.
Valet står mellan ett regeringsalternativ som är tydligt för väljarna, och ett som kan innebära lite vad som helst.