En skola i centrala Malmö behöver ordningsvakter och taggtråd. En polischef i Uppland får sin bil sprängd i luften. Det dödliga våldet ligger kvar på ovanligt höga nivåer. Föreställningen om att tryggheten ökar i hela samhället blir allt svårare att upprätthålla.
Det är Nationella operativa avdelningen, NOA, vid Polisen som har sammanställt statistik om det dödliga våldet i Sverige. 2016 handlade det om 110 fall, vilket är i paritet med 2015. Det är ungefär 30 fall fler per år än vad som var fallet tidigare.
Kriminologen Mikael Rying vid NOA är den som har sammanställt uppgifterna. Han är främst överraskad av den kraftiga ökningen av skjutningar i kriminella miljöer. ”Det är oroväckande. Det verkar som ribban för att skjuta ihjäl folk i de här sammanhangen har sänkts betydligt.”
NOA:s statistik är viktig. Den visar tydligt att någonting allvarligt har skett i Sverige. Ökningen från 80 till 110 fall av dödligt våld per år motsvarar närmare 40 procent, och det har hållit i sig. Det är en utveckling vars konsekvenser måste mötas.
Till en början får våldet direkt effekt i form av ökad otrygghet. Sakta men säkert drar vi oss tillbaka från de gemensamma ytorna och tilltron till resten av samhället börjar minska. Det är en långsam utveckling men likväl en som måste tas på allvar. Den förstärks dessutom av de sekundära effekterna. Ökningen är nämligen inte väntad, därmed saknas också resurserna att hantera den.
Dödligt våld tar stora resurser i anspråk när Polisen ska utreda det. Det gäller särskilt när det stammar från de kriminella miljöerna. Rying uppskattar att en sådan utredning inledningsvis tar 20–25 personer i anspråk. När det dödliga våldet ökar tränger det undan utredningar av lägre prioriterade brott.
Att många anmälningar läggs på hög eller helst genom finurlighet undviker att alls rapporteras är en bild som har rapporterats under en längre tid. Den bekräftades nyligen av polisen Peter Springare, chef vid roteln för grova brott vid Polismyndigheten i Örebro län. Med orden ”Jag är så jävla trött” inledde han ett Facebookinlägg där han gav sin oförblommerade syn på sakernas tillstånd. Springare tog upp vilka brott han hanterat den gångna veckan, förnamnen på de misstänkta, sannolikt fingerade, samt ursprungsland för desamma.
Springares kritik är tvådelad. Dels menar han att den polisiära vardagen inte är någon hemlighet för någon i kåren men att den skiljer sig markant från den som kommuniceras utåt. Det är ett ovälkommet budskap för regeringen som har hållit stenhårt på att ingen ny statistik över brottslingars härkomst behövs.
Springares inlägg är inte det första ropet på hjälp inifrån Polisen och det kommer knappast att vara det sista. Frågan är bara vad som krävs för att få den rödgröna regeringen att inse att allmänhetens förtroende för Polisen faktiskt är en ändlig resurs.