Att uppleva hot och kränkningar på jobbet får aldrig accepteras. Tyvärr uppger sju av tio poliser att utsattheten för hot och våld har ökat de senaste två åren, enligt en undersökning från Polisförbundet. Av undersökningen framkommer även att nästan en tredjedel av alla tillfrågade poliser som upplevt hot och våld i arbetet utsatts för sten- eller flaskkastning.
– Det här är utstuderade och potentiellt livsfarliga former av våld som tidigare var exceptionella händelser. Nu är det nästan vardag i vissa områden, säger Polisförbundets ordförande Lena Nitz. Av de poliser som arbetar ute på fältet med ingripandeverksamhet är det sex av tio som uppger att de blivit utsatta för hot, våld eller trakasserier under de senaste tolv månaderna.
Tyvärr speglar Polisförbundets undersökning en tragisk del av det utanförskap som tillåtits växa fram under snart två decennier. Rikspolischef Dan Eliasson talar numer om att det inte bara kan vara polisens uppgift att bryta den negativa utvecklingen utan att även socialtjänst, skola och privata initiativ måste bidra. I det långa perspektivet stämmer det. Men trygghetskrisen är här och nu och det finns inte tid att invänta att politikerna ska lösa problemen med trångboddhet och dåliga skolresultat i förorterna. Utan grundläggande trygghet och ordning är alla åtgärder som syftar till att bryta utanförskapet dömda att misslyckas.
Undersökningens resultat är mot den bakgrunden extra oroande eftersom den är ytterligare ett bevis för att respekten för lag och ordning stadigt minskar. Detta gäller inte bara poliser utan all blåljuspersonal. Dessutom blir utvecklingen svårare att vända ju längre tiden går: ökande hot, trakasserier och stenkastning mot poliser, väktare och ambulansförare gör det svårare att behålla och rekrytera ny personal vilket i sin tur leder till ännu mer våld och ökad otrygghet.
Om detta mönster ska brytas räcker det inte med högre löner för poliser i yttre tjänst. Straffet för den som hotar och kastar sten mot blåljuspersonal måste skärpas ordentligt. Det förutsätter dock att polisen också får förutsättningarna att kunna gripa våldsverkarna.
Tvärtemot vad man kanske kunde förvänta sig verkar det finnas en uppfattning inom domstolsväsendet att personer som arbetar i utsatta yrken ska ha en större acceptans för hot, våld och kränkningar än andra yrkesgrupper. I början av året nekades en kvinnlig polis som blivit slagen i ansiktet skadestånd av Svea hovrätt, eftersom hon måste "ha haft en mental beredskap inför att mötas av fysiskt motstånd”. Med en sådan inställning klarnar bilden över varför Polisen får det allt svårare att hitta personer som är villiga att med jämna mellanrum ge sig ut i stenregnet.
I debatten om lag och ordning heter det att poliskrisen är ”akut”. Tyvärr finns det en risk för att vi inom kort pratar om en trygghetskris som i stället är permanent.