Politiker som lämnar sin post och går över till näringslivet väcker ofta misstankar hos både medier och andra politiker. Till hösten kan det bli aktuellt med ett lagförslag om karens för sådana fall, och alla politiska läger verkar positivt inställda. Det gäller dock att vara varsam med möjligheten att begränsa någons försörjningsförmåga, inte minst för statskassans skull.
Att statsråd eller statssekreterare inte får gå direkt till vissa tjänster inom näringslivet är rimligt. Då finns risken att den nya arbetsgivaren får en orättvis fördel tack vare den nu anställdes kontakter. Det skulle också kunna vara så att ett statsråd som fått löfte om en anställning låter sig påverkas i arbetet till fördel för den framtida arbetsgivaren. För att undvika detta föreslog regeringens utredning i januari att en reglering införs.
Varje fall behöver vid en reglering granskas enskilt. Om misstag begås, och någon hindras från att tillträda en tjänst utan anledning, följer konsekvenser. Det handlar dels om det principiella i att en person inte får arbeta med vad den vill, dels om att staten måste stå för försörjningen istället.
Att staten måste försörja sina tidigare anställda för att de inte ska tillträda tveksamma poster i näringslivet för tidigt kan spontant tyckas onödigt. Det är dock en förutsättning för att staten ska komma undan med att hindra någon från att arbeta och tjäna pengar. Något annat vore orimligt.
Utredningens förslag ser glädjande nog ut att undvika de fallgropar som finns. En nämnd ska tillsättas för att behandla fall då statsråd eller statssekreterare går över till näringslivet. Till det räknas alla poster där staten inte är huvudman, även statligt ägda bolag. Karens ska kunna införas helt och hållet eller bara delvis, till exempel att personen inte får arbeta med ett visst ämnesområde som han eller hon haft ansvar för som statsråd eller statssekreterare. Karenstiden bestäms av nämnden och kan vara i upp till ett år.
Mycket hänger alltså på att nämnden som prövar fallen gör sitt jobb ordentligt och snabbt. Enligt förslaget är statsrådet eller statssekreteraren skyldig att själv anmäla sin övergång, och nämnden har sedan tre veckor på sig att fatta beslut. Vid exempelvis regeringsskifte, då många politiker byter bana, kan det bli många ansökningar att ta hand om. Förhoppningsvis gör då politikerna sitt för att inte söka sig till tveksamma poster i första hand.
En reglering av politikers möjligheter att gå över till näringslivet är på det stora hela positiv, med relativt små risker i utredningens förslag. Det skulle göra livet lättare för statsråd och statstjänstemän som vill byta bana, samtidigt som medier och politiker slipper vara misstänksamma i onödan.