Dock kan en positiv trend urskiljas. De senaste åren har den totala konsumtionen av kött minskat, alltmedan andelen svenskt kött ökat. Främst är det de privata inköpen som driver trenden, av vilka omkring 85 procent har svenskt ursprung till skillnad från kött på restaurang där omkring hälften av köttet är svenskt. Det första halvåret med covid-19 har accelererat utvecklingen på grund av att maten i högre utsträckning konsumerats i hemmet, visar nyligen publicerad statistik från Jordbruksverket.
Initiativen för att byta ut billigare kött av sämre ursprung i offentlig sektor har varit många. Länge har dock EU:s upphandlingsdirektiv satt stopp för att ange ett specifikt ursprungsland bland kommunernas krav på upphandlad mat. Det är ett lätt hinder att överkomma eftersom svenskt kött som bekant urskiljer sig distinkt från de flesta andra länder genom låg antibiotika-användning, slaktmetod och övrig djurvälfärd. Det går därför att definiera kraven utifrån nämnda kvalitéer istället för ursprungsland. 2017 ändrades upphandlingsreglerna för att främja svenskt kött på detta sätt. Värdeandelen svenskt kött i det offentliga är nu runt 60 procent.
Att öka efterfrågan på svenskt kött är inte bara en fråga om de direkta mervärdena för djuren, det handlar också om smittskydd, att hålla kulturlandskapen öppna samt säkerhetsaspekten i högre grad av svensk självförsörjning. Att stödja dessa mervärden genom att betala för köttet som produceras hellre än att understödja ändamålet via skattsedeln känns nog bäst både för lantbrukaren och skattebetalaren.
Principen om att i upphandling till offentlig verksamhet försöka hushålla med pengarna är god. Lokalpolitiker blir lätt frestade att prioritera alla möjliga fördyrande intressespår. Ett exempel är det av regeringen sanktionerade målet om 60 procent av det som serveras i offentlig regi ska vara ekologiskt senast år 2030. Det är ett mål som med fördel skulle kunna slopas rakt av. Att prioritera ett odlingssätt över ett annat på ideologiskt godtyckliga grunder, när mycket av det som köps in till bespisningarna inte ens är lagligt att producera på svensk mark, är irrationellt. Minst sagt. Många kostchefer sliter sitt hår över att få ihop näringsriktiga tallrikar med de dyrare ekologiska råvarorna, vilket i många fall blir ett hinder för att ställa fler relevanta krav på kött.
Få tycker att djuren bör behandlas sämre i Sverige, eller att mer antibiotika bör användas i uppfödningen. Strävan efter att inte skapa mer efterfrågan på produkter av djur som behandlats på det sättet bör därmed vara förhärskande. De privata konsumenterna har förstått det. Regering och kommuner borde inte ligga långt efter.