Gnistan var nyheten om att barnfamiljer samlades på Skogskyrkogården i Stockholm för att åka pulka. Aktiviteten väckte inte oväntat en del irritation bland andra besökare.
Svaren som pulkaåkarna gav då de intervjuades av SVT upprörde sannolikt ännu fler. Någon av de tillfrågade menade att hennes farfar som var begravd på platsen skulle ha uppskattat pulkåkningen. En annan konstaterade att det handlade om ömsesidig respekt mellan sörjande och vinterfirande. (SVT 16/12)
Skogskyrkogården i Stockholm har särskilda förutsättningar, men pulkaåkningen är inte en isolerad företeelse. Under flera år har det funnits en trend att människor oftare solar, har picknick, förfestar, joggar, eller cyklar på kyrkogårdar. Exemplen finns över hela landet.
Radikalt sinnade har ofta välkomnat utvecklingen. En kyrkogårdschef i Borås välkomnade i veckan nyheten om pulkaåkning. "Kyrkogården är en plats för livet och inte döden", menade han. (SR P4 Sjuhärad 19/1) "Svenska värderingar är att sola på kyrkogårdar" hävdade Fredrik Virtanen i Aftonbladet redan 2016 (25/6).
En förklaring som förts fram till varför kyrkogårdar börjar användas för sport och fritid är att det saknas andra lämpliga platser. Särskilt när tätorter växer menar vissa att begravningsplatserna snart är de enda grönytorna som blir kvar.
Men det är faktiskt ett argument som inte håller riktigt. I Sverige finns det många backar att åka pulka i, till och med i Stockholm. Likaså finns det många platser för den som vill sola eller jogga. Däremot finns det bara en plats för den som vill besöka en anhörigs grav. Det är därför konstigt att en pulkaåkare kan anse sig ha samma rätt till kyrkogården som en sörjande anhörig.
Den förändrade synen på begravningsplatser säger nog något mer allmänt om vår tid. Vi lever i en era som präglas av individualism och konsumism. Individen antas kunna välja från ett smörgåsbord vad man vill beakta och inte. Andlighet ses gärna som vilken livsstilsvara som helst. Det enda som är heligt och okränkbart är just individens val. ”Jag respekterar din sorg om du respekterar att jag vill åka pulka”.
Vad som inte är på modet är tanken att det kan finnas något utanför människan som är heligt. Det är en insikt och tanke som inte behöver vara knuten till en gudstro. Det kan också handla om en respekt för människans tillvaro och dess gränser. Kyrkogården är ju ett gränsland.
På en kyrkogård kan vi för en stund släppa alla andra identiteter än den mänskliga. Det är den gemensamma mänskliga erfarenheten vi helgar. När vi respekterar kyrkogården respekterar vi oss själva. "Fråga inte vem klockan klämtar för, den klämtar för dig."
Fler människor borde besöka kyrkogårdar oftare. Inte minst ungdomar. Våra kyrkogårdar är fantastiska kulturskatter. Men de stämmer också till eftertanke. En eftertanke vi i vår snabba och uppkopplade tid behöver.