Orsakerna till det är flera, men i centrum står Socialdemokraterna.
Det borde ha varit fullt möjligt för Socialdemokraterna och Moderaterna att utgöra en stadig grund för en stabil framtida migrationspolitik. Men efter att förhandlingarna avbröts i juli stod det klart att S inte ville ta ett fullt så stort steg från Miljöpartiet som hade behövts. Huvudproblemet ligger alltså inte i S egna krav på politiken, utan i partiets förhållande till dess regeringspartner.
Att S trots allt tar viss hänsyn till MP betyder dock inte att regeringen har kunnat komma överens om någon gemensam proposition. Av alla partier är det bara S som helt och fullt står bakom det förslag som ligger inför fredagens möte.
Förslaget innebär i stort sett att den tillfälliga migrationslagen från 2016 blir permanent. Det betyder bland annat tillfälliga uppehållstillstånd som huvudregel, försörjningskrav vid familjeåterförening, strängare krav för svenskt medborgarskap, men också en så kallad humanitär skyddsgrund som öppnar för fler undantag från huvudregeln (SR 3/8, TT 4/8).
Undersökningar, bland annat från Riksrevisionen och Delegationen för migrationsstudier, har gjort det tydligt att bland det mest besvärande för migranter och nyanlända i Sverige är just den stora osäkerheten om vilka regler och besked som gäller.
Dessutom står det klart att Sverige inte klarar av att ha en stor invandring om vi ska behålla vår omfattande välfärd. För att ett uppehållstillstånd i Sverige inte ska vara detsamma som ett livslångt utanförskap krävs därför kraftiga regleringar. Det borde således vara uppenbart att en bred överenskommelse på dessa villkor är den bästa lösningen för alla.
Trots detta fortsätter Miljöpartiet att stämpla det liggande förslaget som inhumant (TT 4/8). I andra änden står Sverigedemokraterna utan något intresse av att få till en bred överenskommelse, eftersom det skulle frysa partiets framgångsrika stridsfråga (SR 3/8). Detta borde göra det ännu mer angeläget för S och M att få till en bred uppgörelse. M borde därför ödmjukt hålla dörren fortsatt öppen för förhandling, medan S förhoppningsvis inser det orimliga i den nuvarande positionen.
Socialdemokraterna tycks varken villig att försöka komma överens med MP eller att förhandla med M utan överdriven hänsyn till regeringspartnern. Det enda rimliga i det läget är att åtminstone gå åt något av hållen – företrädesvis åt en överenskommelse med M så att sakfrågan faktiskt kan få en lösning som är någorlunda i linje med S egen politik.
Även om en bred överenskommelse inte blir optimal, eller håller längre än till nästa val, är det bättre än alternativet. Ingen, förutom ytterkantspartierna i frågan, vinner på att migrationspolitiken lämnas vind för våg.