Under helgen 22-24 mars hölls Socialdemokraternas 40:e partikongress i Örebro. Om man skulle försöka beskriva kongressen med endast ett ord vore kanske det lämpligaste ”idétorka”. Det var ett märkbart trött parti som samlades till överläggningar, utan något som vidare vittnade om den ”framtidstro” man ville signalera. Inte heller tycktes där finnas någon av den krisinsikt partiet är i tydligt behov av. Snarare framstod partiet som att det inte alls vet vad det vill.
Av någon anledning var det, för första gången någonsin, en kongress utan motionsrätt för medlemmarna. Det föranleder en stilla undran om i vilken grad partiet verkligen är öppet för politisk idéutveckling. De faktiska beslut kongressen tog kommer inte heller leda till någon större hänförelse ute i landet. Det kanske mest torgförda beslutet, att partiet ska verka för möjligheten till CSN-lån för busskörkort, förstärker bilden av S som ett parti på nedgång. Den ideologiska och sakpolitiska framåtandan har lämnat S.
Mer anmärkningsvärt var då beskedet att banden mellan S och LO nu ska stärkas. Hur klokt det är kan ifrågasättas, särskilt i en tid när allt färre LO-medlemmar röstar på S och många av dem tvärtom röstar på Sverigedemokraterna som såväl LO som S målar upp huvudmotståndare i det kommande EU-valet.
Vad de tajtare banden mellan LO och S kommer innebära är att LO ska få ett större inflytande över S politiska inriktning. Förmodligen hoppas partiet därmed kunna lugna de väljare som är besvikna över att se sina vänsterideal svikna i Januariöverenskommelsen. Men i gengäld alieneras som sagt en stor del av LO-medlemmarna, samtidigt som detta också lär påverka relationen mellan S och de borgerliga parterna i Januariöverenskommelsen. Centern och Liberalerna kan knappast glädjas över att ett av de partier vars regeringsinnehav de stöder börjar ta steg åt vänster.
Mindre oväntat var de utfall som gjordes inför EU-valet. Brösttoner om kampen mot högerextremismen (läs: Sverigedemokraterna) varvades med vad som väl får kallas för populistiska beskrivningar av de borgerliga partierna som företrädare för ”samhällets rikaste eliter”. Liksom redan tidigare så är strategin: bunta ihop SD och de borgerliga, och sammanlänka dem allesammans med nazismen.
”De har lyckats förut”, sa Löfven. Fram manas bilden av ett nytt 30-tal, där SD:s partiledare Jimmie Åkesson är något slags ny Hitler och partiledaren för Kristdemokraterna, Ebba Busch Thor, blir en sentida Franz von Papen. Det implicerar att det enda som hindrar ett nytt världskrig är S, Stefan Löfven och Januariöverenskommelsen.
Men S har inte kunnat rädda sig ur krisen tidigare genom att brunsmeta sina motståndare, och det kommer knappast fungera den här gången heller. Att detta är det enda partiet tycks ha att komma med blir det ultimata beviset på att partiet inte har någon aning om hur det ska lösa sina problem, och värre, hur det ska lösa Sveriges problem.
Som det brukar heta: Tomma tunnor skramlar mest.