Ja, det är ju en allmänt pompös och odräglig kommentar. Men som ändå kan vara värd att fälla. Och när vi ändå är inne på det spåret kan vi lika gärna fortsätta.
I veckan nådde maratonfrågan om vindkraft i Tribbhult äntligen målgången. Efter att först ha tillstyrkt det norska vindkraftsbolaget Statkrafts ansökan så drog kommunen tillbaka sitt tillstyrkande i november 2021. Ett kommunalt tillstyrkande blev ett veto och det ställde till det för projektören, eftersom lagen kräver ett tillstyrkande för att ge tillstånd att bygga.
Snabbt hävdade Statkraft att beslutet var olagligt och skulle överklagas av organisationen. Efter en titt i lagen, förarbeten, praxis och utredning kring vetot kunde ledarsidan (211127) kort konstatera att kommunens veto synes fullt lagligt och att Statkrafts påståenden om motsatsen, liksom att företaget kan överklaga beslutet, inte synes ha någon juridisk grund.
Kort därefter återger VT (220104) vad Olle Lundin, profilerad professor i svensk förvaltningsrätt, skriver i en inlaga till Statkrafts överklagan. Där han med juridiska argument hävdar att kommunens beslut att återkalla sin tillstyrkan i ärendet var olagligt.
Men redan i förvaltningsrättens dom i mars 2022 konstaterar rätten att bolaget inte har möjlighet att överklaga, eftersom det inte är en kommunmedlem. ”Vad var det vi sa”, liksom.
Dessutom avslås laglighetsprövningen från övriga intressenter och inblandade markägare i området. Detta eftersom beslutet om veto (eller tillbakadraget tillstyrkande) inte är att betrakta som ett beslut mot enskild part, utan endast ett beslut på skönsmässig grund (den ändrade opinionen) som kommunen har laglig rätt att göra. ”Vad var det vi sa”, liksom.
Sedan kom förvisso en oväntad vändning, när Mark- och miljödomstolen helt enkelt bortsåg från kommunens veto och godkände bygget med kommunens tidigare tillstyrkan som grund. Juridiskt kreativt får man ändå säga. Men ordningen återställdes nu i dagarna när Mark- och miljööverdomstolen meddelade att det är helt ok att kommunen drar tillbaka sitt tidigare godkännande så länge inte ärendet är avgjort och tillstånd beviljats.
Ska man vara en smula ödmjuk så har det varit svårt att sia om utgången på grund av alla parallella processer i ärendet samt alla olika parter, där även miljöorganisationer varit delaktiga. Men att kommunens veto skulle vara olagligt eller gå att överklaga av Statkraft var ett juridiskt långskott. Det är värt att poängtera att man inte har rätt bara för att man har Norges statskassa och en bestämd professor i förvaltningsrätt i ryggen. Det är fakta och argumenten, inte person eller position, man bör lyssna till.
Domen får nu betydelse i både Västervik och landet. Nationellt blir konsekvensen att kommuner har möjlighet att dra tillbaka sina godkännanden ända fram till beslut om tillstånd om byggnation fattas. På sätt och vis är detta ett stärkt eller åtminstone ett förtydligat kommunalt veto. Vilket är positivt i sig. Men det sätter också åter fingret på en viss rättsosäkerhet för investerare, projektörer och markägare och på ett fortsatt behov av att minska denna rättsosäkerhet. Sista ordet, rent politiskt, lär inte vara sagt.
Mest glädjande är domen för Västerviks kommun, som nu slipper fundera över ärendet mer, och för de boende som protesterat mot bygget.