Bristen på självkritik var ett återkommande tema då statsministern intervjuades i SVT Agendas partiledarutfrågningar (23/8). Inställningen summeras bäst av Socialdemokraternas valslogan: ”Vårt Sverige kan bättre”. Bättre än vaddå? som programledaren Anders Holmberg undrade. Kanske bättre än vad S-regeringen har presterat.
Uppenbarligen har inte prestationsförmågan legat på topp. Enligt Polisen har 44 personer skjutits ihjäl hittills i år, vilket kan jämföras med rekordåret 2020 då 47 personer dödades. Med flera månader kvar till årsskiftet är det tyvärr troligt att vi år kommer slå nytt rekord.
Våldet i Sverige blivit vanligare och mer hänsynslöst. Statsministerutfrågningen skedde mindre än en vecka efter skjutningen på gallerian Emporia i Malmö. En femtonårig pojke öppnade eld mitt bland fredagshandlande familjer på blanka eftermiddagen. Förutom det tilltänkta offret träffades även en förbipasserande kvinna, som tack och lov överlevde.
Två dagar därefter hittades under pågående kulturfestival en skarpladdad bomb i Kungsträdgården i Stockholm.
Hur har vi kunnat hamna här? ”Det är ju någonting som forskarna har lite svårt att förklara”, svarade Andersson under utfrågningen. Om inte ens statsministern vet vad problemen beror på är det kanske inte så konstigt att regeringen inte kunnat lösa dem.
Möjligen är det också därför som Andersson är bekväm med att skjuta ifrån sig ansvar. Förvisso stämmer det att hon bara har varit statsminister sedan november, men hon hade självklart stort inflytande på regeringens politik även dessförinnan. Finansministern är ändå den näst tyngsta statsrådsposten.
Om hon verkligen hade velat bryta mot sin föregångare skulle Andersson som statsminister ha kunnat göra det, till exempel genom en ny laguppställning. Men det gjorde hon inte. I princip alla tunga ministrar behöll sina poster, inte minst justitieminister Morgan Johansson. Någon ny riktning har det därför inte blivit.
I stället lyfter statsministern gärna andras ansvar. ”Nu består ju inte Sverige bara av den socialdemokratiska regeringen”, betonade hon, varför ”hela samhället måste hjälpas åt i det här läget”. Regioner, kommuner, arbetsgivare och hela civilsamhället har ett ansvar, tycker Andersson. Var och en av oss kan hjälpa till för att minska segregationen.
Det är nästan parodiskt. Vad menar statsministern att vanliga väljare ska göra? Gå på språkkafé? Bli fotbollstränare? Anställa fler? Nattvandra? Det kanske kan hjälpa integrationen på trettio års sikt, men människor skjuts här och nu. Det är regeringen som leder rättsväsendet och föreslår ny lagstiftning. Regeringen har därför ansvar för våldsutveckling.
Magdalena Andersson söker väljarnas förtroende för fyra år till. För att förtjäna det måste hon kunna ta ansvar.