Men en fråga kvarstår – till vilket problem är det som regeringen behöver de nya befogenheterna?
Till att börja med är den process som ledde fram till ändringen av Smittskyddslagen under all kritik. Förslaget sändes hux flux ut på remiss under en helg. Svarstiden var ett dygn. Remissinstanserna få och direkt berörda aktörer saknades på listan – likt regioner, privata vårdgivare och näringslivsorganisationer. Att oppositionen har släppt igenom förslaget, om än efter vissa ändringar, är märkligt.
Argumentationen för lagändringen bygger på att det kan bli så bråttom att införa en del smittskyddsåtgärder att det inte finns tid att vända sig till riksdagen. Det skälets tyngd kan ifrågasättas. Än så länge har riksdagen inte orsakat några onödigt långa processer. Lagstiftning och omröstningar har skett skyndsamt. Om det är någon instans som har varit saktfärdig är det regeringen. Men om vi ändå köper statsminister Stefan Löfvens (S) motiveringar leder det oss till nästa fråga. Vilka beslut handlar det om?
Under en presskonferens med statsminister Löfven, vice statsminister Isabella Lövin (MP) och socialminister Lena Hallengren (S) under tisdagseftermiddagen lyckades ingen konkret förklara varför den nya lagen krävs.
I brist på raka besked från regeringen kan anspråken på utökad makt ses i ett par olika ljus. Ett motiv till regeringens agerande är närmast omöjligt för statsministern att lyfta fram. Det handlar om att han med en historiskt svag regering förväntas leda landet genom en historiskt svår kris. Stefan Löfvens regering är den svagaste sedan Ola Ullstens folkpartistiska minoritetsregering, som varade åren 1978–1979. Och ett svagt stöd i riksdagen gör det svårt att agera snabbt.
Ett annat motiv är att regeringen sneglar på åtgärder med stor politisk sprängkraft. En känslig fråga är omflyttning av resurser mellan regioner. Oförberedda eller hårt ansatta regioner kan få personal och material från andra delar av landet. Men hinner inte lagren fyllas på och personalen vila i de regioner därifrån resurserna tas riskerar katastrofläget att flyttas dit, om antalet insjuknade i covid-19 ökar där.
En annan laddad fråga är vad som gäller om staten tar resurser från privata vårdgivare. Försvinner utrustning, som det är svårt att få tillbaka efter krisen, och det utgår låg ersättning kan staten i ett bräde slå ut många privata vårdgivare.
Statsminister Löfvens oförmåga att motivera det ökade maktbehovet pekar också på det grundläggande problemet med en regering som saknar starkt stöd i riksdagen. En regering beroende av två små stödhjul är inte stabil ens vid vackert väder. Än mer betänkligt svajar det när det blåser.