Metoo-kampanjen som började i USA för ungefär ett år sedan, för att sedan spridas till Sverige på sociala medier, tog ordentlig fart när uppropet #tystnadtagning publicerades i SvD den 8 november. 703 skådespelare vittnade då om sexuella trakasserier och övergrepp på arbetsplatserna. Detta följdes av 64 andra upprop om samma fenomen i andra branscher, som i sin tur gav upphov till mer specifika anklagelser mot vissa personer. Nyligen dömdes en av dessa, den så kallade kulturprofilen, i tingsrätten för våldtäkt. I november prövas målet på nytt i hovrätten.
Frågan vi nu bör ställa oss är om det var värt det. Om en våg av anklagelser, i vissa fall välgrundade men i många fall inte, mot många personer är berättigade så länge de leder till att en av de skyldiga faktiskt fälls. Det självklara svaret är nej. Principen att tio skyldiga hellre ska gå fria än att en oskyldig döms måste gälla också i kampanjer mot sexuella övergrepp. Även om det handlar om domar i folkmun och inte i domstol.
Vi kan inte ignorera de negativa konsekvenser som Metoo förde med sig. Den tystnadskultur kring sexuella trakasserier, som med rätta uppmärksammades, bubblade dessvärre över i ogrundade anklagelser mot namngivna personer.
Uppropens omfattning och mängden anklagelser gjorde det dessutom närmast omöjligt för de anklagade att försvara sig. Om sådana anklagelser faktiskt ledde fram till att den tidigare vd:n för Kulturhuset Stadsteatern Benny Fredriksson begick självmord i mars går inte att säga. Men det är tydligt att många män på höga positioner hängdes ut utan att få rimlig möjlighet att berätta sin version av händelserna.
Av Metoo har vi lärt oss att många undertryckta minnen, känslor och upplevelser kan väckas av gemensamma upprop. Att detta lett fram till polisanmälningar för händelser som kvinnor tidigare hållit tyst om är positivt. Vi har på samhällsnivå också blivit varse att kvinnors utsatthet, inte minst på arbetsplatser, är ett större problem än många anat.
Men det vi kanske främst måste ta med oss från Metoo-rörelsens vittnesmål är alla de kvinnor som i efterhand ångrar att de inte polisanmälde övergrepp och våldtäkter direkt. Att anmäla brott till polisen, eller rapportera trakasserier på arbetsplatsen, är det enda sättet att utreda vad som faktiskt har hänt och ställa gärningsmannen till svars. Om så inte görs är risken dessutom stor att fler drabbas av fortsatta övergrepp.
Att kvinnor låter bli att berätta om trakasserier och våldtäkter för att de inte tror att någon tar dem på allvar är förfärligt. Men motreaktionen får inte bli att kvinnors berättelser, utan faktiska bevis och utan möjlighet för de utpekade att försvara sig, blir grund för allmänhetens dom. Då är i stället risken att män i maktpositioner till exempel inte vågar anställa eller handleda unga kvinnor, av rädsla för att bli uthängd vid konflikter. Ett sådant scenario vore en stor förlust, inte minst för jämställdheten.