De pengar som kommunen pytsar in i hockeyn via skattebetlarna måste diskuteras mer, tycker ledarkskribenten.
För två år sedan konstaterade tjänstemännen i kommunstyrelsens förvaltning att det inte fanns något som hette ”marknadsföringsbidrag”, eftersom bidrag och marknadsföring är två olika saker, och dömde ut sådana bidrag till elitklubbarna. Och nu ser det ut som att marknadsföringsbidraget går i graven. Åtminstone är det en rimlig tolkning för stunden.
Argumentet för de årliga utbetalningarna synes hur som helst nu ha ändrats från politiskt håll (VT 19/4). Nu är det istället gratis matcher för ungdomar skattebetalarna betalar för. I hockeyklubbens fall paketeras det hela förvisso med en insats för att förebygga användning av alkohol och narkotika, samt att erbjuda sociala aktiviteter och gemenskap. Det är såklart behjärtansvärt. Men projektets allvarliga syfte gör också att det noga behöver följas upp. Sociala projekt i liknande syften löper alltid risk att slå fel, och bli direkt kontraproduktiva, om man inte vet vad man gör. Och det finns, försiktigt uttryckt, vissa historiska frågetecken kring hur det ser ut med klubbens egen kultur och dess företrädare som förebilder på området.
Oavsett det goda syftet och det framtida utfallet synes kärnan i insatserna även här vara gratis matcher. Man kan ifrågasätta om det verkligen är skattefinansierade nöjen ett mitten-högerstyre ska lägga pengar på. Men det är väl en invändning inom parentes. Det grundläggande problemet är att de här elitklubbarna prenumererar på sisådär en halv miljon kronor om året, plus minus några hundra tusen. Ibland kompletterat med någon miljon eller två, med lika kreativa argument, när det plötsligt uppstått stora hål i hockeykassakistan. Och att skälen – den demokratiska grunden – för utbetalningarna inte verkar spela någon roll.
Det kan tyckas vara småpengar. Men det är i så fall principiellt viktiga småpengar. Ty utbetalningarna är endast exempel på något större – tendensen att gynna elitklubbarna, och framför allt ishockeyn, på skattebetalarnas bekostnad.
Såväl supportrar och ledning från hockeyklubben och dess a-lag har emellanåt en hög svansföring och ofta väldigt höga förväntningar på att skattebetalarna ska finansiera deras verksamhet. Kraven på skattebetalarna är principiellt tveksamma, och inte sällan abnorma jämfört med vad andra företag och föreningar kräver. Men det vore fel att kalla de höga förväntningar för orealistiskt höga, eftersom de allt som oftast får med sig politiken. Därför är det måhända värt att poängtera det udda i elithockeyns inställning till skattekollektivet, men det är inte framför allt dit kritiken ska riktas.
Istället är det en majoritet av de folkvalda som ideligen spelar spelet med skattemedlen som förtjänar fokus. Man kan spekulera i vad politikernas beredvillighet att ständigt lägga mer pengar på elithockey beror på. Men oavsett anledning finns det skäl att belysa traditionen och se de principiella problemen den för med sig.
Jakob Styrenius, ledarskribent VT.
Inte minst när samma beredvillighet går från att slösa några enstaka miljoner till att besluta om att bygga en arena. För en för skattebetalarna helt okänd summa pengar.
Om detta talas det väldigt lite. Och inget alls talas det om vad hockeyklubben och a-lagets aktiebolag ska betala för att använda arenan.
Det finns hundratals miljoner skäl att diskutera detta mer.