Under större delen av Sveriges moderna historia har regeringsduglighet varit en central politisk konflikt. Exakt vad som menas med begreppet kan dock variera. En komponent är förmågan att samarbeta väl inom en partikoalition. Något som var ett påtagligt problem för de borgerliga regeringarna under 1970- och 80-talen, som ständigt plågades av interna strider.
Det bristfälliga samarbetet ledde till återkommande regeringskriser. Vilket var en starkt bidragande orsak till att det socialistiska blocket sedan gjorde ett av sina bästa val 1982.
En annan aspekt av regeringsduglighet är att kunna ta ansvar för rikets väl. Att vid behov sätta sig över sina egna partitaktiska eller ideologiska intressen för att i stället fatta de beslut som krävs. Det var något som regeringen Bildt i allmänhetens ögon misslyckades med under 90-talskrisen.
Trots att finanskrisen knappast var de borgerligas partiernas fel fick de skulden. En regering bör ju kunna hantera även oväntade kriser. Därtill uppfattades krispaketen som ett försök att smyga igenom ett nyliberalt systemskifte. Även fast många av förslagen senare genomfördes av Socialdemokraterna efter att de vunnit valet 1994.
Allra mest explicit blev striden om regeringsduglighet under Alliansåren. Själva bildandet av Allians för Sverige var ett försök att bryta bilden av internt käbbel hos de borgerliga. Den goda hanteringen av finanskrisen 2007 stärkte också förtroendet för regeringen.
Valrörelsen 2010 blev därför en tävling om regeringsduglighet mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. En tävling som Moderaterna vann. Då skiftade uppfattningen om blocken, vilket lät Alliansen peka på osämja hos de rödgröna. En trend som fortsatte även under Löfvens första regering då framför allt Miljöpartiets duglighet ifrågasattes.
Men sedan dess har frågan olyckligt nog hamnat i skymundan. Visserligen fick den oproportionell vikt under Alliansen, men den är ändå angelägen för väljarna. Det måste gå att lita på att partierna kommer att kunna samarbeta och få igenom de förslag som de gick till val på. Annars riskerar valet att bli lika meningslöst som om löftena var rena lögner.
Kanske kan dock regeringsdugligheten vara på väg tillbaka. Regeringens förmåga att sätta landet främst har utmanats av kriserna kring Cementa, elförsörjningen och pandemin. Kaoset under onsdagen kan bli droppen som får bägaren att rinna över.
Centerpartiet lämnade i sista stund besked att det inte stödde regeringens budget trots tidigare förhandlingar. Medan Miljöpartiet beslutade att lämna regeringen efter sju år, till synes utan att ha diskuterat detta med Socialdemokraterna i förväg, då det ledde till den nyvalda statsministerns omedelbara avgång. Det är tveksamt om det alls kan kallas ett samarbete.
Vem vet vilken politik som en röst på något av de rödgröna partierna ger. Än mindre om de är dugliga nog att genomföra den.