Tänk dig att det brinner i dina kvarter. Ofta. Var och varannan vecka. I regel på nätterna. Skulle du somna gott på kvällen?
Någon gång ibland knackar polisen dörr för att försöka utreda saken. Räddningstjänsten informerar. Du får reda på att du bör se över dina utrymningsvägar. Hur mycket tid skulle du fundera kring hur du skyddar din familj och din egendom? Skulle du satsa tid och pengar på fastighetsprojekt som bokstavligt riskerar att brinna upp?
Tänk dig nu att bränderna inte slutar. De fortsätter under flera år. Skulle du lita på att det offentliga samhället ser till att det slutar? Hur lång tid tar det innan känslan av vanmakt blir så stor att du börjar fundera på alternativ? Omfattande säkerhetsarrangemang. Beväpning. Nattliga medborgargarden.
Frågorna är retoriska. Men situationen är verklighet i Ankarsrum. Det som inledningsvis uttrycktes med försiktighet är idag i det närmaste uttalat. Det härjar seriebrännare i trakterna.
Att någon inte lagförts för brotten är ett misslyckande. Visserligen har bränderna hittills varit fokuserade till fastigheter där människor inte bor. Men med den här frekvensen är det en tidsfråga innan någon person skadas eller dödas.
Hur svårt kan det vara att få bränderna att upphöra? Det är ingen retorisk fråga. Den ska inte tolkas på det spydiga sättet. Alla gör säkert sitt bästa och följer säkert rutinerna för varje incident. Men tillsammans bildar bränderna ett problem som är större än de enskilda händelserna. Vad krävs i form av kompetens, resursstyrning och befogenheter för räddningstjänst och polis? Vad krävs av kommunen? Och av medborgarna?
Det går inte att undvika att fundera på hur snabbt ärendet hade lösts om det var i centrala Västervik det hade brunnit stup i kvarten. Eller för den delen – i ett kvarter i Stockholms innerstad. I bruksorterna och på landsbygden finns mycket vilja. Här kämpar människor på trots svårigheten att upprätta befolkningsnivåerna och den service som en gång fanns. Här är varje verksamhet och investering som utvecklar samhället värdefull. Bränderna riskerar att lägga en blöt filt över framåtanda och initiativkraft.
Mest av allt påverkas tryggheten. Den där grundläggande tryggheten som gör att folk fortsätter att fungera som människor, även när det är motigt. Som gör att människor håller ihop. Och samhället likaså. Löser vi inte detta riskerar vi inte bara liv och lem för de boende i Ankarsrum. Vi riskerar att fler tappar tilltron till samhället och mentalt och praktiskt anpassar sig till en verklighet där tryggheten som samhället ska ge oss sökes på andra håll.
Därför är det en skandal att bränderna har fått fortsätta år efter år. Inte den där uppenbara skandalen med tydliga syndabockar och smaskiga rubriker. Utan den med oklara konturer. Den långsamt växande, tills det plötsligt blir tydligt att något ordentligt borde ha gjorts för länge sedan. Det är dags att sluta upprepa frågor om vad som görs för att stoppa bränderna. Och börja fråga vad som krävs.