Dynamiskt sportskytte är en alltigenom tillåten aktivitet. Den går ut på att man på tid skjuter mot ett stort antal tavlor på okända avstånd. Det svenska förbundet har flera hundra utövare och det är en internationellt allmänt erkänd skyttegren.
Den som vill utöva sporten måste leva upp till vissa krav. Svenska dynamiska sportskytteförbundet ställer hårda krav på aktivitet, både vad gäller antalet tävlingar och hur länge man har varit aktiv. När en medlem av en skytteförening som erbjuder dynamiskt sportskytte uppfyller dessa krav och lämplig utbildning är avklarad är det dags att söka tillstånd hos Polisen. Det är då många stöter på patrull.
Polisen har vid upprepade tillfällen uttryckt sin motvilja mot vapentypen AR-15, som är den i särklass vanligaste inom dynamiskt sportskytte, i alltifrån remissvar till departementsskrivelser. Gott så. Om en myndighet tillfrågas ska den svara uppriktigt. Det är dock inte acceptabelt att en myndighet frångår lagen för att driva en egen agenda, vilket Polisen gör i dessa frågor.
Det har visat sig att Polisen närmast regelmässigt avslår tillståndsansökningar för AR-15, om myndigheten alls beaktar ansökningen vill säga. Dessvärre har det hänt att Polisen direkt har vägrat att handlägga ansökningarna, de har ”prioriterats bort”. Bland annat detta föranledde skarp kritik från Justitieombudsmannen 2014.
Polisen har förlorat i domstol minst 16 gånger på grund av detta. Gång på gång har myndighetens felaktiga argumentation underkänts av rätten. Polisen har försökt hitta på egna krav som inte återfinns i vapenlagen. Där uppställs krav på godkänt ändamål, personlig lämplighet och korrekt förvaring. Det är fullt tillräckligt. Myndigheten har argumenterat för att vapnet i sig inte är lämpligt för ändamålet, vilket i sig är en märklig invändning då merparten av de dynamiska sportskyttarna använder just den vapentypen.
Initialt fanns en förhoppning om att Polisens agerande var ett resultat av att myndigheten saknade adekvat kunskap om vapnet. De argument som framförts pekade onekligen mot detta. Mängden domstolsärenden i sig samt att agerandet inte synes upphöra talar dock för att myndigheten driver en egen agenda i strid med befintlig lagstiftning.
Det är värt att erinra sig att licenshanteringen tidigare låg på Länsstyrelserna. 1971 fråntogs de ansvaret, som då flyttades över till Polisen, eftersom de inte förmådde fullfölja uppgiften i enlighet med lagar och regler utan avslog ansökningar på helt andra grunder än de som lagstiftaren beslutat. Dessvärre synes nu samma situation föreligga, om än hos Polisen.
Istället för dagens system där licenshanteringen tyvärr kännetecknas av bristande rättssäkerhet bör den flyttas över till en ny myndighet som har ett samlat grepp kring vapen- och jaktfrågor. Fyra moderater ledda av riksdagsledamoten Sten Bergheden från Skaraborg motionerade om detta i höstas. Det förslaget bör utredas vidare.