På DN debatt proklamerade partisekreterarna för de fyra borgerliga parterna att Alliansen kommer att anta ett gemensamt valmanifest inför valet 2018. Efter att partierna tillsatt en gemensam utvärdering av allianssamarbetet var slutresultatet sålunda moget att presenteras. Åren med Alliansen resulterade i fler jobb, lägre skatter och att Sverige klarade sig väl under finanskrisen, konstaterade partiföreträdarna. Men utvärderingen andades också självkritik.
Den viktigaste punkten torde vara att Alliansen erkänner att man stått svarslös inför de utmaningar integrationen och migrationen inneburit. Passusen om ”en centralisering som gjorde att utvecklingsarbetet inte var lyhört inför väljarna”, är vidare en subtil uppgörelse med toppstyrningen under Fredrik Reinfeldts tid vid makten.
I övrigt var debattartikeln allmänt formulerad; Sverige är i behov av reformer inom i princip samtliga områden och många är frustrerade över det rådande läget. I sak helt riktigt, även om situationen för Försvaret borde lyfts in, också det ett politikområde där Alliansen skulle tjäna på att erkänna sina gamla synder.
Budskapet att det kommer att dröja ända till nästa val innan Alliansen presenterar ett gemensamt valmanifest är inte uppmuntrande. De borgerliga partiernas taktik att låta den nuvarande regeringen under Stefan Löfven regera sönder sig innebär en stor risk samtidigt som det skadar landet. Det är långt ifrån säkert att väljarna belönar taktiken på valdagen. Istället borde partierna följa upp den omhuldade retoriken om ansvarstagandet med handling.
Allianspartierna borde börja presentera gemensamma budgetförslag redan nu samt ge sig i kast med stora uppgörelser i riksdagen. Det finns en veritabel uppsjö av områden som behöver åtgärder och regeringen klarar inte av att genomföra det på egen hand.
Argumentet mot detta är att det förutsätter samarbete med SD. Det stämmer inte. Att ett parti röstar för ett visst förslag är väsensskilt från ett regelrätt samarbete. Det är inget fel i att lägga politiska förslag och låta riksdagen rösta igenom dem om det parlamentariska underlaget finns, det är tvärtom vad partierna har lovat väljarna.
Visst finns det en risk för att ett scenario där Stefan Löfven tvingas regera på en borgerlig budget skulle utlösa en regeringskris. Men det är främst en huvudvärk för regeringen och inte oppositionen, vars uppgift det faktiskt är att söka ta makten.
Kanske är det då ett större problem att något allianssamarbete just nu är svårt att föreställa sig. Centerpartiet har i dagsläget riksdagens minst realistiska migrationspolitik. Det finns flera hinder på vägen och de behöver också tas itu med förr och inte senare, om väljarnas förtroende inte ska förloras på nytt.