Inbjudningar till en blocköverskridande samling mot gängkriminaliteten och skjutningarna, som eskalerat på senare tid, har skickats ut av inrikesminister Mikael Damberg (S). Detta efter att moderatledaren Ulf Kristersson uppmanat till det i sitt sommartal på söndagen, som uteslutande handlade om kriminaliteten och våldet.
Samarbete över blockgränsen kan mycket väl vara ett sätt att snabbt få till reformer som möjliggör att lösa ett akut problem, som alla partier är emot. Poängen är då att problemlösningen ska vara det alla partier har för ögonen, och att partispel och -prestige ska läggas åt sidan. Men genom att från början bjuda in alla partier utom Sverigedemokraterna har regeringen redan på förhand visat att den låter partipolitiken gå före allt annat.
Damberg försvarar sig med att SD inte kan bjudas in eftersom partiet har en annan värdegrund än övriga, och för att SD:s förklaringsmodell är för grund. Inget av detta gör det dock rimligt att inte ens bjuda in SD till samtal, där partiets värdegrund och förklaringsmodell skulle vara i klar minoritet och därmed knappast få något inflytande över besluten. Att ändå bjuda in SD skulle visa att regeringen menar allvar med att ta tag i sakfrågan, varpå det är upp till SD att anpassa sig till de utgångspunkter och förslag som andra partier har.
Att regeringens direkta uteslutning av SD handlar om partispel är tillräckligt illa, och än värre blir det av att taktiken för att motarbeta partiet inte ens fungerar. Fortsatt uteslutning av SD är att konstant ge partiet friläge i dess mest framgångsrika gren – att profitera på den utfrysta positionen och då fortsatt komma undan med att inte göra någon politisk nytta.
På så vis gör SD mer skada utanför blocköverskridande samlingar än då partiet faktiskt deltar. Som deltagare i samarbeten har SD inte gjort särskilt mycket väsen av sig. Ett tydligt exempel är Försvarsberedningen, då SD lutade sig tillbaka och till exempel inte tog chansen att stödja forna allianspartiernas utbrytning. När SD väl får möjlighet att driva den politik partiets väljare har röstat för, i det fallet tillräckliga resurser till Försvaret, blir resultatet just ingenting.
M, KD och C har med rätta protesterat mot att regeringen från början inte bjudit in alla partier till samtalen om skjutningarna. Det är tillsammans med SD en riksdagsmajoritet för att alla partier ska bjudas in till samtal. Det tillsammans med själva grundprincipen borde vara nog så övertygande om rimligheten i det hela. Det är dessutom talande att just M, KD och C nu håller på den inkluderande principen, trots att dessa partier i fallet med Försvarsberedningen fick SD emot sig.
Oavsett om regeringen ger efter för kritiken och bjuder in SD eller inte visar ansatsen på brister i såväl seriositet som partianalys. För att utan stickspår kunna lösa ett stort samhällsproblem hade regeringen behövt bjuda in alla partier från början. Samtidigt har SD fortsatt allt att vinna på uteslutning.