Sverige skulle ställa krav. Så försvarade den rödgröna regeringen sitt villkorslösa erkännande av Palestina. Nu är det upp till bevis. Under tisdagen kommer nämligen den palestinske ledaren Mahmoud Abbas till Stockholm.
Abbas är ledare för socialistpartiet Fatah. Det är den största grenen av paraplyorganisationen PLO, vilken blev känd för allmänheten genom den av svensk socialdemokrati så uppskattade Yassir Arafat.
Abbas är arvtagaren till Arafat. Han är även president sedan 2003. Mandatet gick emellertid ut 2009. Sedan har det inte hållits några presidentval i Palestina. Trots detta är han den palestinske ledare som västvärlden kommunicerar med. Inte minst för att han anses vara betydligt mer samarbetsvillig än islamistpartiet Hamas – Palestinas största parti med tillintetgörandet av Israel på dagordningen.
Margot Wallström välkomnar Abbas till Sverige. Det är hans första besök sedan det svenska erkännandet. De rödgröna vill i samband med besöket underteckna ett femårigt samarbetsavtal med Palestina. Det består av svenskt bistånd som ska riktas mot palestinskt demokrati-, miljö- och jämställdhetsarbete. Att pengarna går till vad de är avsedda för är dock långt ifrån säkert.
Palestinska myndigheten, som administrerar de palestinska områdena, är djupt korrumperad. Europeiska revisionsrätten konstaterar att myndigheten kraftig missbrukar biståndet från väst och menar att givarländerna helt saknar möjligheter att ställa krav på Palestina (SvD 8/2). Revisionsrätten menar att myndigheten måste ta tag i korruptionen, om biståndet ska få verklig effekt. Kommer Stefan Löfven att ställa krav på Abbas? Och vad innebär det för krav? Högst relevanta frågor för svenska skattebetalare, då inget annat land hittills lyckats få kontroll över biståndet.
Vid sidan om avtalet hoppas även utrikesministern på samtal som kan bidra till fred och lyfter särskilt presidentens konsekventa avståndstagande från våldet som politisk metod i konflikten med Israel.
Det är den här sortens påståenden som banat väg för att Wallström inte är välkommen till Israel. För även om Abbas förespråkar en fredlig lösning på konflikten, hävdas han tala med kluven tunga.
Under sin tid som president har han inte avväpnat de palestinska partiernas militära grenar och har vid flertalet tillfällen hyllat antisemitiska terrorister. Även presidenten själv anklagas för att ha finansierat massakern på israeliska idrottsmän under de olympiska spelen i München 1972 (Världen i dag 6/2).
Det går inte heller att förbise samarbetet med Hamas. Sedan 2014 ingår partiet i regeringen tillsammans med Fatah för att kunna få till stånd ett presidentval, som ännu inte blivit av. Islamistpartiets agenda riskerar alltid att bli palestinsk politik så länge det utgör regeringsunderlaget. Partiet har dessutom medvind i opinionen. Därför kan man ifrågasätta hur fredliga den palestinska regeringens framtidsplaner slutligen är. Särskilt den dag då den palestinske presidenten inte längre går under namnet Abbas.
Det finns anledning att tvivla på samarbetsavtalets förmåga att främja freden i Palestina. Däremot kan man vara ganska säker på dess förmåga att befästa korruptionen i den palestinska statsapparaten.