Nationella händelser i politiken får så gott som alltid konsekvenser för det lokala. Mest uppenbart blir det kanske när en ny majoritet bildas i riksdagen, vilken introducerar en ny politik eller förändrar skattesatserna. Mindre uppenbart är när en kristdemokratisk partiledares avgång får konsekvenser för en av länets socialdemokratiska riksdagsledamöter.
Så är likväl fallet för Krister Örnfjäder. I och med Göran Hägglunds avgång som partiledare och riksdagsledamot, är det nu Örnfjäder som intar rollen ålderspresident i riksdagen. Med det menas att han är den riksdagsledamot som suttit allra längst i kammaren. Sedan 1993, för att vara exakt. Det är en imponerande tid och vittnar om en stark ställning bland länets socialdemokrater.
Rollen som ålderspresident är inte helt och hållet symbolisk. Det är nämligen ålderspresidenten som leder kammarens sammanträden om samtliga talmän av någon anledning skulle få förhinder. Men det hör knappast till vardagen och uppdraget lär inte få några större konsekvenser för Örnfjäder.
Likväl ställer detta skifte intressanta frågor om människorna vi utser till folkets främsta företrädare.
Medeltalet för historiens ålderspresidenter är över tre decennier, närmare bestämt 32 tjänstgörande år i riksdagen. President Örnfjäder är med sina 22 år som riksdagsledamot därmed ett uttryck för en riksdag som blir allt yngre.
Att omsättningen på riksdagsledamöterna blir högre är av godo. I ett demokratiskt system där det är partiernas, snarare än den enskilde partiföreträdarens, åsikt som räknas är det stora antalet ledamöter i riksdagen med rätta starkt ifrågasatt. Det borde ligga i allas intresse att riksdagen inte antar karaktären av en arbetsmarknadspolitisk åtgärd för avdankade livstidspolitiker utan vilja att ta sig vidare i karriären.
Inför nästa demokratireform vore det därför intressant att se över hur personvalet kan stärkas ytterligare. Det finns även anledning att se över möjligheten till ett tak för hur många mandatperioder en ledamot kan företräda ett parti i kammaren utan uppehåll.
Samtidigt skvallrar utnämningen om en mer oroande tendens. Örnfjäder är som redan påtalats en relativt ung ålderspresident, i termer av åren på sin post. Riksdagen är dessutom den yngsta någonsin och på knappa två decennier har medelåldern på en svensk riksdagsledamot sänkts med hela sju år. Sverige präglas av ett besynnerligt förakt mot ålder, där egenskapen ”att vara ung” betraktas som en merit.
Troligen har det hela sin förklaring i svenska offentlighetens fixering vid modernitet. Men även att idén om social representation växt sig sällsynt stark i svensk debatt. Det vill säga att det finns en demokratisk poäng med att riksdagen till häften befolkas av kvinnor. Eller en demokratisk poäng med unga riksdagsledamöter, då riket befolkas av en hel del unga individer, alldeles oavsett om det skulle få konsekvenser för kompetensen i kammaren.
Att tendensen är stark märks inte minst inom Socialdemokraterna. Örnfjäder var själv nära att kvoteras ut från valbar plats på partiets listor inför riksdagsvalet 2014. S hade nämligen krav på sig att lyfta fram såväl unga som kvinnliga kandidater. Han räddades av länets partiombud, som gick emot valberedningens förslag på nomineringsstämman.
Ålderspresident Örnfjäder ska gratuleras till det hedersamma uppdraget, som axlats av såväl Tage Erlander som Gunnar Sträng. Låt också utnämningen påminna om att riksdagens problem är den låga omsättningen av riksdagsledamöter – inte att kammaren befolkas av människor med erfarenhet.