Frågan om elöverkänslighet har sprakat till och blivit riksdebatt sedan det uppdagats att flera av landets sjukhus erbjuder elsanerade rum. De är avsedda för patienter som upplever sig vara drabbade av elöverkänslighet. Dilemmat är bara att frågan är kontroversiell inom sjukvården.
Socialstyrelsen erkänner inte elöverkänslighet som en diagnos och så gott som en samlad forskarvärld talar för att själva fenomenet inte existerar. Samtidigt upplever sig många besvärade och kroppsligt påverkade av elektricitet.
Ett av sjukhusen som erbjuder elsanerade rum är Västervik. När våra journalister frågar sjukhuspersonalen varför man inrättat dem, menar de att kravet inte kommit från medicinskt håll. Snarare är det en fastighetsfråga, att sjukhusets fastighetsavdelningen vill erbjuda en behaglig miljö för alla patienter. Men på fastighetsavdelningen menar man i stället att kravet kommer från landstingets politiker och spåren leder osökt till Miljöpartiet.
När Akko Karlsson tillträdde som landstingsråd 2006, beskrev hon elöverkänslighet en prioriterad fråga för landstinget och kallade det en ”ny folksjukdom”. Karlsson står fortfarande fast vid sin åsikt och hennes linje har bevisligen vunnit landstingsfullmäktiges gehör.
På frågan om hur hon ställer sig till att forskarvärlden är nära på enig om att det inte finns något sådant som elöverkänslighet, svarar hon att forskningen fortfarande befinner sig i sin linda och att politiken ibland behöver sina ”frontrunners”.
Uttalandet är en smula ”bold and audacious”, för att fortsätta låna från det engelska språket.
Alla investeringar inom sjukvården som inte är vetenskapligt förankrade är ett experiment med skattebetalarnas pengar. Om medicinsk expertis på sjukhusen bestämmer sig för att utföra experimentell vård eller kirurgi när ingen annan utväg finns att tillgå, är förstås en sak. Men att som landstingsråd bekosta elsanerade rum för att man själv bestämt sig för att det finns en folksjukdom som kallas elöverkänslighet – när forskningen visar på motsatsen – är något helt annat.
Därför blir Karlssons försäkran om att landstinget aldrig kommer att underlåta sig att förkasta vetenskapen något tom, för det är ju precis vad som har hänt. Landstinget har investerat pengar i något som saknar vetenskapligt stöd. Det vittnar om en oansvarig relation till de pengar man förvaltar som landstingspolitiker, utan att för den sakens skull ta slutgiltig ställning till om det finns något sådant som elöverkänslighet.
Vad man däremot kan ta ställning för är att politiken bör göra allt för att undvika fartblinda frontrunners, särskilt i ett landsting där sjukhuspersonalen dagligen vittnar om att pengar är en bristvara.