Tatarintsev föreföll nöjd med svaret. Så avslutas en promemoria som i förra veckan författades av UD. Ämnet för promemorian är en försvarsövning som anordnas i mars och april, med anledning av de ryska aggressionerna i Europa. Han hade också all anledning att vara nöjd, eftersom regeringen tillmötesgick krav från hans arbetsgivare – Vladimir Putin.
Viktor Tatarintsev är rysk ambassadör i Stockholm. Det var också han som kallade till möte med Utrikesdepartementet. Han lät meddela att den ryska regimen inte kan stå likgiltig inför att alliansfria stater övar tillsammans med Nato-länder. Därför ville han veta mål, syfte och schemat för övningen och det svenska deltagandet. Ambassadören fick då en försäkran om att det svenska flygvapnet inte kommer landstiga estniska baser, som befinner sig i den ryska intressesfären (Expressen 16/2).
Margot Wallström (S) har under måndagen utstått kraftig kritik. Moderaternas försvarspolitiske talesperson, Hans Wallmark, menar att han har svårt att se anledningen till varför kabinettssekreterare på UD skulle skulle ha anledning att överlämna information om svensk övningsverksamhet till Ryssland. Kristdemokraternas utrikespolitiske talesperson, Sofia Damm, vill att utrikesministern förklarar sig. Även inom partiet har missnöjet pyrt – försvarsminister Peter Hultqvist (S) ska ha ”gått i taket” över att han inte blivit informerad om samtalet.
Till utrikesministerns försvar bekräftar försvarsmakten att det aldrig var tänkt att svenskt stridsflyg skulle landa på estniska baser under övningen, eller att övningen påverkats av Wallström. Det förtar dock inte det faktum att avslöjandet är exceptionellt.
Att stater informerar varandra om stora militärövningar hör till den diplomatiska kutymen. Informationen är en vänskapsgest som visar att den övande krigsmakten inte har några aggressiva baktankar med att flytta trupper närmare en annan stats territorium. Det finns dock ett unikt undantag på kontinenten, en stat som i regel inte inte meddelar på förhand när dess militär sveper över världen. Det är densamma stat som vägrar erkänna att den bedriver krig mot Ukraina. Samma stat som det senaste året simulerat kärnvapenbombningar mot Sverige och finner det lämpligt att placera sin ubåtsflotta vid inloppet till Stockholm.
Ryssland respekterar inte andra staters territorialgränser och det går onekligen att ifrågasätta varför länder som kränks av den ryska krigsmakten ska visa något särskild hänsyn till vad den ryska staten anser om militärövningar utanför dess gränser.
Problematiken stannar emellertid inte här. Wallström läste så sent som i förra veckan upp regeringens utrikesdeklaration i riksdagen. Där upprepade hon den svenska solidaritetsförklaringen, som innebär att det grannland som angrips militärt kommer att få stöd av Sverige. De orden lär dock klinga pinsamt falskt i andra regeringschefers öron. Inte bara för att den svenska försvarsmakten saknar resurser i en sådan omfattning att allt fler frågar sig om svenska beslutsfattare kan, eller ens vill, hävda landets suveränitet. Men också för att det finns all anledning att ifrågasätta trovärdigheten hos den regering som tillmötesgår krav från den regim som utgör det enskilt största säkerhetshotet mot Europa.
Tatarintsev förefaller som bekant ha anledning att vara nöjd med den svenske utrikesministern – det har inte svenska folket.