Tyskland var fram till nyligen Europas största importör av rysk gas, och Uniper var där den största köparen. När gasen sinade var företaget tvunget att köpa dessa volymer till ett högre pris på den öppna marknaden. Eftersom företaget redan avtalat försäljningspris på mycket av volymen uppstod snart pengaproblem. I syfte att säkra den tyska energitillgången gick därför Berlin in med såväl köp som kassatillskott.
Det här innebär att tyska staten blir storspelare på såväl europeisk som svensk energimarknad. Uniper äger idag 8,5 procent av kärnkraftverket i Forsmark, 29,6 procent av Ringhals och hela 54,6 procent av Oskarshamns kärnkraftverk. Företaget äger dessutom 76 svenska vattenkraftverk, oljekraftverket i Karlshamn samt det nedlagda kärnkraftverket i Barsebäck. Det kan även vara värt att nämna att företaget äger fem gas- och koleldade kraftverk i Ryssland.
Att tyska politiker får så stort inflytande över svensk energiproduktion bör mana till eftertanke och kritisk diskussion. Tyskland har under lång tid haft en verklighetsfrånvänd energipolitik. Till och med under brinnande energikris har den tyska regeringen envist fortsatt nedläggningen av tysk kärnkraft. Detta är orosbådande.
Oavsett om köpet resulterar i att Tyskland sprider sina vansinniga idéer om att lägga ner kärnkraft, eller i att Tyskland använda svensk elproduktion för att säkra och balansera upp tysk energibrist sitter vi svenskar med svartepetter. Uniper förklarar förvisso efter tyska statens köp att företaget idag inte har några planer på att lägga ner svensk kärnkraft, men att om så ändå blir fallet har Fortum en köpoption som går ut 2026.
Det är rimligt att anta att svensk kärnkraftsel även fortsatt kommer att exporteras för att stabilisera upp bland annat tysk vindkraft. En export som ökar när det inte blåser. Detta är inte konstigt. Det europeiska kraftnätet är det största synkroniserade nätet i världen. Det binder samman 520 miljoner slutanvändare i 32 länder. Produktionen på kontinenten klarar emellertid inte längre av att möta efterfrågan. Kärnkraft och vattenkraft från Norge, Sverige och Storbritannien används därför för att balansera nätet. Att minska svensk elexport är efter köpet således bara att glömma. Dessutom kräver nätet mer kärnkraft för att fungera.
Men hur ser tyska staten på nyetablering av kärnkraft i Sverige? Och även om vi löser effektbristen långsiktigt med kärnkraftsbyggen utom Unipers regi, så återstår det kortsiktiga behovet av ökad produktion i befintliga anläggningar. Den är omöjlig att genomföra utan ägarnas bifall. Det går trots allt inte att bortse från att samma tyska politiker som vid årsskiftet vill lägga ner sin återstående kärnkraft har andel i samtliga svenska kärnkraftverk. Vi borde inte låta tyska politiker ta vid där svenska miljöpartister slutade.