Den högteknologiska försvarsindustrin har tjänat Sverige väl. Den har hållit landet med spjutspetskompetens, pålitlig materiel för Försvaret samt höjt vår försvarsförmåga. Tekniken och politiken har dock båda utvecklats i en riktning som gör det svårare att stå för fiolerna helt på egen hand.
I ljuset av det är viljeförklaringen som har undertecknats av Sverige och Storbritannien om att undersöka möjligheterna för gemensam utveckling av framtida stridsflygsförmåga och stridsflygsystem är i grunden något bra.
Sverige och Storbritannien har samarbetet kring stridsflyg under lång tid. Länderna har en förvisso ofta dold historia av försvarssamarbete och har regelbundet utbytt såväl kunskap som materiel för utveckling av sina respektive stridsflyg. Storbritannien har nu siktet inställt på att utveckla ett sjätte generationens stridsflyg, Tempest, redan till år 2040. Sverige både kan och bör bidra till detta.
Realpolitiskt är starka politiska band till Storbritannien än viktigare efter Brexit. Men vi har allt att vinna på att utveckla framtidens stridsflyg tillsammans. Delvis är det ett sätt att fortsatt behålla kompetensen i landet. Svenska politiker har på senare decennier varit notoriskt obenägna att tillföra de resurser som krävs för att Försvaret ska fungera. Socialdemokraterna kan till och med i Försvarsberedningen skriva under på hur behoven ser ut för att sedan vägra tillföra medel. Framtiden för den svenska vapenindustrin är beroende av att svenska staten faktiskt skjuter till erforderliga resurser. Men det går inte att lita på. Samarbete med ett annat land kan tillföra stadga och en mer genuin förståelse för betydelsen av ett inte bara fungerande utan gott försvar.
Därför var det en besvikelse att det slutliga avtalet inte innebär mer än fortsatt utvärdering av ett potentiellt samarbete. Förhandsinformationen gjorde gällande att Sverige faktiskt skulle hjälpa till att utveckla Tempest och ett helt nytt stridssystem. Saabs vd Håkan Bushke har till och med uttalat sig kring alla fördelar det skulle innebära, inte minst för det nya Gripenplan som snart ska börja levereras. Också kronologin passar som handen i handsken. Jas-projektets livslängd är planerad fram till och med 2040. Något måste ta vid efter det.
Den svenska oförmågan att göra ordentliga utfästelser, även när de är helt och hållet till vår fördel är beklämmande. I stället för att dra ut på processen så länge som möjligt borde regeringen ta vara på möjligheten att skapa ett fördjupat försvarssamarbete med en av de stater som står oss allra närmast, och som också har stridsflygsexpertis.
Ett faktiskt samarbete med Storbritannien skulle föra med sig en lång rad fördelar. Somliga är mer direkta, såsom ännu bättre Jasplan. Somliga ligger längre fram i tiden, som bibehållen kompetens, stark konkurrenskraft och en ny generations stridsflyg. Vem vill samarbeta med någon som aldrig kan binda sig? Försvarsminister Peter Hultqvist (S) bör sluta tveka och göra slag i saken. För Sveriges skull.