På onsdagen började de nya asylreglerna som kom till genom migrationsuppgörelsen att gälla. Samtidigt kom beskedet att regeringen har beslutat att förlänga gränskontrollerna till november.
Gränskontrollerna är knappast populära. Den försämrade integrationen av Öresundsregionen orsakar ekonomiska förluster och gör tillvaron något mer påfrestande för de boende i området. Särskilt för, de i huvudsak svenska, pendlarna över sundet. Som det är behövs dock kontrollerna. Med bättre förberedelser och samarbete med framförallt Danmark inför förra årets migrationsökning hade det sannolikt gått att ordna på ett annat sätt. Men verkligheten är en annan och utrikespolitik och samarbete med andra länder är definitivt inte den svenska regerings styrka, särskilt inte efter ombildningen då Nordenfrågorna hamnade på utrikesministerns bord.
Beskedet att regeringen beslutat förlänga gränskontrollerna slog därför knappast ned som en bomb. Men det var heller inte en given utgång. Regeringen brister i framförhållning och saknar en uttalad vilja för vad som ska ske. Denna gång verkar dock Danmark ha varit informerat, då de danska gränskontrollerna mot Tyskland förlängdes samtidigt.
Likaså är det oklart vad S faktiskt tycker om de nya asylregler som nu gäller. Reglerna innebär att den som har fått avslag på sin asylansökan också förlorar rätten till ersättning och boende. Barnfamiljer och ensamkommande under 18 år är dock undantagna.
Reglerna torde vara okontroversiella. Det finns ingen anledning att förse personer som inte har rätt att uppehålla sig här med husrum och uppehälle på skattebetalarnas bekostnad. Att den som har fått avslag kan stanna kvar, med låg risk att faktiskt avvisas och samtidigt få både bostad och bidrag har sannolikt bidragit till att göra Sverige till en så populär slutdestination. Ändå tog det en långt gången mottagningskris innan reglerna ändrades. Även då satt det långt inne.
Det är svårt att undgå intrycket att Socialdemokraterna, likt Miljöpartiet, egentligen inte vill stå för den förda politiken. Varje beslut har fattats så sent som möjligt. Under 2015 var den enda plan statsminister Stefan Löfven (S) lyckades formulera att EU skulle lösa problemen. Varje gång beslut behövde fattas höll regeringen emot och hoppades att situationen skulle lösas av sig självt. Oppositionens påtryckningar förefaller ha varit viktigare för att något skulle hända än regeringens egna initiativ.
Att ha MP med i regeringen gjorde säkerligen ingenting lättare. Men den klarsynthet som en titt i backspegeln kan ge bör ha gjort det klart för Löfven att det inte var en lyckad strategi. Ändå fortsätter regeringen på samma spår. Denna tvehågsna inställning är obegriplig.