I båda fall spred sig vågor i alla medier. Ingen fick avstå från att tydligt och offentligt ta ställning. På sociala medier frågade vissa vänsteranhängare: ”Jag ser er som inte delar Black Lives Matter-bilder. Varför? Ni kan avfölja mig.” Efter stormningen av Kapitolium frågas ”Vad krävs för att högern ska ta förbehållslöst avstånd?”. Men kravet att alla ska ta ställning offentligt blir snabbt till hysteri.
Argumentet för att genast ta ställning rör ofta hur viktigt det är att säga emot omoraliskt agerande, särskilt när det kan associeras till den egna rörelsen. Det finns även andra motiv, som att förhindra vidare vårdslöst beteende i händelsens efterdyningar. Men problemen uppstår när en rörelse sätter alla ramar: vilken händelse som ska tas ställning till, hur den hör ihop med andra aktörer, vem som är hjälten och vem som är skurken. Då blir en eftergift från de som inte tillhör rörelsen inget annat än ett tomt ja-sägande.
Snarare efterlyses ett enda rimligt skäl till att alla tvångsmässigt ska ta ställning på ett synbart sätt. Eftersom ställningstagandets innebörd redan är förutbestämt verkar strävan sakna syften förutom att pricka av liktänkande och exponera oliktänkande. Detta bygger på ett begär efter kontroll, förmodligen skapat av rädslan för att någon av de tysta inte ska hålla med. Kanske startar man i välvilja för att begränsa extremism – men man slutar själv i ett extremt kontrollbehov som skulle sluta illa om det dominerade maktapparaten.
Den moraliska domen när ett ställningstagande saknas eller anses för vagt är oftast strikt dikotomiskt; antingen har du sagt rätt eller så har du sagt fel. Nyanser misstas obarmhärtigt för osäkerhet eller ohederlighet och ställs mot väggen. I ett tolerant debattklimat behöver nyanser tillåtas och olika perspektiv få prövas. Det bör gälla förbehållslöst.
Alternativet som det talas tyst om är det konservativa arvet av att inte agera i vredesmod eller glädjeyra, utan att ägna sig åt eftertanke, besinning och klokskap. Det är – eller borde åtminstone få diskuteras huruvida det är – dygdigt att uttala sig klokt och påläst till priset att det är avkylt och går långsammare. Ibland kanske svaret behöver komma snabbt: då måste man få säga ”vi vet inte allt än” utan att bli överkörd av konsensuskulturens gaffeltruck.
Denna argumentation innebär inte att ställningstagandena måste bli olika för olika politiska läger, men det behövs en större öppenhet för olika tillvägagångssätt och perspektiv. Vi måste kunna lita på att människor i allmänhet inte är extremister även om deras åsikt inte uttrycks i offentligheten. Annars är tilliten i samhället redan förlorad.