Flytten av Marieborgsskolans elever till Ludvigsborgsskolan i stället för till Ellen Key har föregåtts av handlingar som förtjänar kritik, menar ledarskribenten.
Upprördheten från föräldrar och barn är inte svår att förstå. Det korta tidsperspektivet, i förhållande till hur många år barnkullarnas storlek varit känt, och i förhållande till föräldrarnas möjlighet att kunna påverka beslutet, förtjänar kritik. Att informationen dessutom dröjt till strax innan beslutet fattades förtjänar ytterligare kritik.
Barn- och utbildningsnämndens ordförande gör ett halvdant försök att flytta över ansvaret för dröjsmålet på en enskild verksamhet. Det var tydligen Marieborgsskolans fel att konsekvensanalysen dröjde. Med några dagar då tydligen, enligt rektorns uppgifter till VT. Men några dagar hit eller dit har knappast skapat föräldragruppens upprördhet.
En mer sannolik anledning till den grundläggande senfärdigheten står att läsa i ett annat påstående från den högst ansvarige skolpolitikern. ”Den verkliga kapaciteten på Ellen Key har inte stämt överens med lokalförsörjningsplanen.” Det är ett annat sätt att säga att man inte har haft koll. Vilket också det förtjänar kritik.
Trots allt tal om valfrihet i skolvalet så har föräldrar och barn tämligen obefintliga rättigheter att välja skola när det uppstår konkurrens om de kommunala platserna.
Valfriheten är förvisso en både lagstadgad och tung princip när barn skolplaceras. Det är bara det att närhetsprincipen går före. Kommunen ska i första hand utgå från föräldrarnas önskemål. Men i det fall skolplatser inte räcker till så är det närhetsprincipen som gäller. Vidare är det så att kommunen avgör hur många platser det finns på respektive skola. Kommunen bestämmer dessutom hur man använder sig av närhetsprincipen.
I detta fall väljer majoriteten i barn- och utbildningsnämnden att låta Marieborgsskolan uppgå i Ludvigsborgsskolans upptagningsområde. Alternativet, enligt majoriteten, var att göra samma sak, fast ett år senare. Det ansåg de vara ett sämre alternativ, då skulle fördelningen år 2022 avgöras av den relativa närhetsprincipen.
Barn- och utbildningsnämndens ordförande Marcus Fridlund gör ett halvdant försök att flytta över ansvaret för dröjsmålet på en enskild verksamhet. Men även politiken förtjänar kritik, menar ledarskribenten.
Just hur närhetsprincipen används är en fråga i sig. Den relativa närhetsprincipen som används av många kommuner kan kritiseras för att systematiskt missgynna elever som bor nära två skolor. Platsen på den närmaste skolan går till elever som bor längre bort då de tjänar mer reslängd på att få denna skolplats. Att använda denna princip skulle sannolikt inte gynna merparten av de elever som nu förlorar sin plats på Ellen Key.
Å andra sidan synes nämndens beslut faktiskt bygga på precis samma princip om relativ närhet. Enda skillnaden är att man fattat ett beslut på kollektiv nivå och låtit antagande om klassernas närhet till den nya skolan fälla avgörandet.
Det går att diskutera för- och nackdelar med den relativa närhetsprincipen. Men att ställa klasser från olika skolor mot varandra synes varken föräldrar eller den politiska oppositionen vara villiga att göra. Trots att det är just vad majoriteten gjort i sitt beslut.
Istället fokuserar kritikerna på att avvakta med beslutet och försöka hitta andra lösningar på problemet. Som att ta reda på hur många platser som faktiskt saknas detta år utifrån elevunderlagets val av skola. En rimlig invändning, som alltså inte hörsammades.
Frågan om hur politiker och väljare vill att närhetsprincipen ska användas framledes dröjer sig kvar.