"Hade inte skatterna varit så höga så hade det inte behövts några bidrag. Och hade pensionerna inte redan beskattats och hade inte konsumentinköpen beskattats så hårt så hade pensionerna räckt så mycket längre", skriver ledarskribenten.
Pensionerna ska höjas med skattemedel. Tusenlappar delas ut till folket för att kompensera för det höga elpriset. Stödpaket till bilister ska kompensera för de höga bränslepriserna.
Det är mycket bidrag nu som delas ut till befolkningen så att de ska ha råd att betala alla skatter. Ty det gäller att komma ihåg att en stor del av bränslepriset precis som elpriset är skatt. Hade inte skatterna varit så höga så hade det inte behövts några bidrag. Och hade pensionerna inte redan beskattats och hade inte konsumentinköpen beskattats så hårt så hade pensionerna räckt så mycket längre.
När regeringen allt oftare hittar på nya bidrag för att kompensera mot den egna politikens prisökningar så genereras det nyheter som får regeringen att framstå som ansvarsfull och handlingskraftig. De höga skatterna vi betalar varje dag är däremot inget nyhetsstoff. Inte heller att vårt högskattesamhälle gör det avsevärt svårare för människor att själva bygga upp en buffert för att klara svårare tider.
Så här har det varit länge i Sverige. Så länge att vi knappt reflekterar över alternativet. Men tveklöst syns ändå en oroväckande trend här, där staten i allt högre grad kompenserar människor för den förda politiken. Och allmänheten förväntar sig att bli kompenserad.
En regering som har bidrag och högskattesystemet som bärande fundament har varken förmåga att motverka orsaken eller konsekvenserna. När folket ilsknar till för att de inte har råd att betala räkningarna är det bara för regeringen att betala.
Att regeringen återkommande tvingas dämpa folks ilska med bidrag så att de ska ha råd med skatterna är ändå något nytt. Det går att fundera på om vi börjar närma oss finalen i den socialdemokratiska högskattepolitiken för den här gången.
Allt högre skatter och allt yvigare fördelningspolitik brukar sluta på ett och samma sätt om det får pågå ohindrat. Produktiviteten blir lidande. Skatteunderlaget allt sämre. I fullfjädrade socialistiska stater kan problemet försöka lösas med ännu högre skatt. Och konfiskering av privat egendom. Resultatet blir att ekonomin raseras. Mindre nogräknade regimer kan hantera missnöjet genom en allt hårdare retorik som ställer grupper mot varandra och som utmålar privat egendom och företag som ondskefulla.
Jakob Styrenius, ledarskribent VT.
I demokratier behöver makten ta hänsyn till befolkningens ilska om den ska få sitta kvar. Därav all kompensation. En regering som har höga skatter och fördelningspolitik som grund kan bara behålla sin legitimitet om större delen av befolkningen får ekonomin att gå ihop. När den inte gör det tvingas regeringen att kompensera, vilket ökar kostnaderna och skattetrycket, vilket i sin tur snabbt märks i folkets plånböcker. Privatekonomin blir än mer sårbar och kraven på bidrag och kompensation blir allt större.
Framför allt blir regeringen fullt upptagen med sitt fördelande och lyckas sämre med att lösa aktuella samhällsproblem. När regeringen inte finansierat viktiga delar av kärnverksamheten och detta blir uppenbart för folket så tvingar det fram ytterligare skattehöjningar.
Det är svårt att se hur den socialdemokratiska regeringen ska kunna häva den här utvecklingen. Men för att försöka undgå ansvar kan de såklart börja ställa grupper mot varandra och utmåla privata företag som problemet. Det senare har vi redan sett på senare år. Det finns anledning att vara orolig för att den utvecklingen kommer att fortsätta.