Tunt om tiggeriet

Ledare2016-04-16 05:35
Detta är en ledare. VT:s ledarsida är oberoende moderat.

När Socialminister Åsa Regnér (S) på torsdagen presenterade regeringens plan för att få stopp på tiggeriet var det förmodligen få som blev överväldigade av förslagen. Länsstyrelsen i Stockholm ska få uppdraget att vara nationell samordnare, eftersom den har kunskap om människohandel och hur man inkluderar romer i samhället. Socialstyrelsen ska även börja stödja socialtjänster ute i landet med kunskap.

Frågan är svår, särskilt för ett land som Sverige där tiggarna kolliderar med vår självbild av att vara en modern välfärdsstat. När socialdemokratin för första gången kom till makten inleddes ett gigantiskt projekt att utrota fattigdomen i samhället. Att lyfta arbetarklassen ut ur elände och in i välstånd var en del av partiets mytologiserade självbild i decennier.

Projektet lyckades. Under en lång tid hade Sverige knappt någon påtaglig fattigdom. Människor som tiggde och bodde på gatan var allt som oftast psykiskt sjuka eller hade någon form av missbruk och var få. Den extrema fattigdomen där människor tigger var något som svenskar möjligen konfronterades med på semestern utomlands, inte vid sin lokala matbutik.

Det har ändrats radikalt. I dag möter de flesta av oss tiggare varje dag och de har blivit en del av stadsbilden över hela landet. Kommunerna har försökt lösa problemet på olika sätt, utan större framgång. En del har upplåtit campingplatser, andra har låtit små kåkstäder växa fram. I Malmö, som länge hade den största kåkstaden innan det beslutades att den skulle rivas, blev det bisarra efterspelet att markägaren tvingades stå för en stor del av saneringskostnaderna.

En del kommuner erbjuder även skolgång till tiggarnas barn. Hanteringen kan med rätta sammanfattas som kontraproduktiv. Ingen kommun vill ha tiggare, samtidigt som man skapar incitament för dem att etablera sig genom att erbjuda campingplatser och gratis skolgång.

Problemen stannar inte där. Romska läger attackeras utan att Polisen lyckas gripa lynchmobbarna. Samtidigt som Polisen har problem med att upprätthålla äganderätten då den inte avhyser olovliga bosättare. När myndigheterna slutar att behandla människor lika inför lagen bidrar det till att rättsstatens grundläggande principer urholkas.

Om ingenting görs kommer denna obehagliga utveckling att fortsätta. Fler läger kommer att attackeras och rättsstaten undermineras ännu mer. Därför måste det offentliga upphöra med att underlätta för människor som vill tigga. Det innebär nödvändigtvis inte ett förbud men däremot att kommuner ska sluta med att underlätta ett destruktivt sätt att leva. Framförallt måste Polisen uppfylla sin grundläggande uppgift att upprätthålla lag och ordning.

Därför är det deprimerande att Regnérs förslag inte har mer substans. Att en länsstyrelse ska få en samordnande roll känns mest som ett slag i luften.