Det var för drygt två år sedan som Moderaternas Jon Sjölander lämnade in en motion om att utreda en utveckling av den nuvarande infarten till Västervik, som ett alternativ till en ny södra infart. Även om Moderaterna i dag tonar ned konflikten mellan en södra infart och att rusta upp den befintliga infarten så finns konflikten där. Såväl uttryckligen i motionen som i verkligheten.
Tidigare förstudier redovisar flera möjliga åtgärder för att lösa kapacitetsproblemen med nuvarande infart. Korsningar kan byggas om på olika sätt, anläggningar för trafiksignal kan optimeras, infarten kan breddas från två till fyra körfält på delar av sträckan och man kan även anlägga broar och tunnlar. Det saknas alltså inte möjligheter att förbättra trafikflödet och höja säkerheten i den befintliga infarten.
Men dessa möjligheter vill inte kommunens styre ta i med tång. Motionen avslogs av kommunstyrelsens majoritet, medan M, KD, SD och V röstade för. Det finns skäl att följa beslutet och debatten i fullmäktige.
Det anmärkningsvärda i ärendet är att i förvaltningens yttrande redovisas rapporter från 1970-talet om vilka fördelar en södra infart skulle ha. Men inte ett ord nämns om att nutida förstudier och rapporter beskriver hur problemen skulle kunna lösas utan en södra infart. Istället föreslår förvaltningen att avslå motionen, eftersom man nu håller på med att förbereda en södra infart.
Det här följer mönstret av att slå bort alla andra högst realistiska lösningar på de problem som en södra infart påstås lösa. Förslaget om att optimera trafikflödena, såsom att enkelrikta Hamngatan, avslogs. Eftersom man ändå förbereder en södra infart. Förslaget om en alternativ utryckningsväg röstades ned. Eftersom man ändå ska bygga en södra infart.
Det har framförts många skäl till varför det behövs en södra infart. De allra flesta har varit rent strunt. Kvarvarande rationella skäl handlar just om trafikflöde, kapacitet och utryckning. Problem som det alltså finns alternativa och mycket billigare lösningar på.
Kommunen fortsätter att nagla fast sig allt hårdare vid en södra infart. Som om det vore en existensiell fråga. En fråga om identitet och överlevnad. Miljonerna rullar ut i projektet. Trots att det fortfarande inte finns någon färdig finansiering. Ännu mindre någon känd extern finansiering som flertalet partier lovat ska finnas med om man går vidare med en södra infart.
Så här blir det när man först fattar det psykologiska beslutet. Och först därefter försöker motivera det för sig själv och för omgivningen.
När man redan bestämt sig för en väg framåt så är det på ett psykologiskt plan begripligt att man inte vill höra talas om alternativa lösningar. Men ett mer rationellt förhållningssätt vore att åtminstone vara öppen för fakta som talar för andra lösningar. Det gäller särskilt eftersom det ännu inte har fattats något formellt beslut om att bygga en södra infart. Ju längre tiden går, och ju mer pengar som spenderas i projektet, desto svårare blir det att ta in alternativen.
Kommunen behöver öppna upp för de alternativa lösningarna som redan ligger färdigutredda i arkiven. Och på allvar undersöka hur den nuvarande infarten kan utvecklas till det bättre.