Mord, skottlossning, massgripanden är vardagsmat i nyhetsflödet. I hela landet finns områden som polisen inte kan besöka utan stora insatser, där rättvisan har kapitulerat och de boende i praktiken blivit rättslösa mot gängen.
Polisen har mycket att stå i för att rätta upp situationen. Målet kan bara vara att alla som bor i Sverige ska ha rätt att känna trygghet. Vägen dit är i grund och botten enkel, staten måste återupprätta våldsmonopolet. Buset måste utredas och lagföras.
Det kan låta självklart, men har inte varit det tills nyligen. Den svenska tyckareliten har under lång tid ägnat sig åt att omdömeslöst kalla vanliga polisingripanden för rasism. Det har underminerat polisens ställning som institution och pålitlig partner i de utsatta områdena.
Det har dock skett en tydlig förändring. Kritiken mot polisen har tystnat från socialdemokratiskt håll. Under förra mandatperioden när justitieministern var moderat stämde Socialdemokraterna gärna in i kritiken. Nu med en socialdemokratisk justitieminister och en ny politiskt tillsatt rikspolischef med bakgrund inom S är det tyst.
Nyligen när det var kravaller i förorten Tensta utanför Stockholm, då fanns rikspolischefen på plats och kritiken uteblev. Skillnaden mot Husbykravallerna för två år sedan är som natt och dag. Då bloggade till exempel nuvarande bostadsministern Mehmet Kaplan om unga i Husby som vittnade om rasism. Nu ingenting.
Förändringen beror sannolikt på flera faktorer. Socialdemokraterna med regeringspartner kritiserar inte de sina. Särskilt inte som S medvetet försöker bygga upp förtroendekapitalet i viktiga statsfrågor som polis, försvar och rättsväsende. Det avspeglas bland annat i att ministerposterna på de områdena gått till tunga S-namn.
Något i tidsandan håller också på att svänga. När omvärlden är otrygg med terror, krig och ofärd vill gemene man ha trygghet och säkerhet hemma. Hårdare tag och nolltolerans mot buset blir då inte rasism utan en nödvändighet för att få trygghet. Då vinner man inga politiska poäng på onyanserad och svepande poliskritik. Förhoppningsvis står vi i en möjlig brytningstid där fluminställningen till rättvisan kan mönstras ut.
Samtidigt är vägen lång att vandra. I de utsatta områdena är situationen akut. Förutom att återta kontroll och upprätthålla ordningen måste ytterligare värderingsskiften till. Ungdomarna i utsatta områden måste fås att se att försörjning genom kriminalitet inte lönar sig. Grannskapets hjältar får inte vara de kriminella med de snabba bilarna och tuffa attributen.
Vägen dit är svår, förutom att grova brott måste leda till fängelse så behövs också ett positivt alternativ. De många som vill leva ärligt måste stärkas och få bättre livsmöjligheter. Ärliga och goda förebilder måste finnas. I det arbetet har hela samhället ett ansvar, inte bara staten, utan föreningar och församlingar likväl som alla enskilda. Livsmöjligheterna förbättras inte genom fler fritidsgårdar och högre bidrag utan genom flit i skolan, vidareutbildning och eget arbete.