I höstens val mobiliserade Trump den näst största skaran anhängare i den amerikanska demokratins historia, drygt 74 miljoner väljare. Turligt nog var Bidens röstetal större. Människorna som röstade på Trump finns förstås kvar och opinionsundersökningar som gjorts efter kalabaliken i Kapitolium visar att en tredjedel av amerikanerna inte ens fördömer det som hände där. För oss utomstående är det minst sagt svårt att förstå.
I Sverige har journalister, politiker och debattörer kämpat för att placera in Trump på den politiska kartan. Svårast har kanske vänsteranhängare haft. De har velat se Trump som ytterligare en högerpolitiker. Han har beskrivits som en arvtagare till Bush och Reagan, släkt med Boris Johnson i Storbritannien och med SD, KD och M i Sverige. Morgonen då Trump avgick definierade Sveriges radios korrespondent honom som ”ultrakonservativ”.
Men Trump är inte konservativ. Konservativa brukar betona institutioners betydelse och söka mildra sociala konflikter inom ett samhälle.
USA:s avgående president har tvärtom attackerat i stort sett alla institutioner han kommit åt: media, de politiska partierna, domstolar, centralbanken, generalerna och till slut mot valsystemet och den lagstiftande församlingen. Där han hittat sociala konflikter har han utnyttjat dem. Trump är en radikal politiker som hämtar styrka i att stå utanför ideologiska traditioner.
Detta har ibland gett utdelning. Hans presidentskap har inte varit utan framgångar. Vallöftet från 2016 om en bättre handelsbalans med Kina har inte infriats men den inhemska ekonomin fick se ett uppsving. Kombinationen av skattesänkningar och satsningar på infrastruktur gav en åtminstone tillfällig effekt. Arbetslösheten var före pandemin nere i historiskt låga nivåer. Opinionsundersökningar visade att andelen amerikaner som såg ljust på framtiden ökade.
Det är intressant om vi återvänder till dem som beskriver Trump som ultrakonservativ eller kanske fascist. Om Trump varit en sydamerikansk vänsterpopulist; hade man då inte förlåtit honom för hans i ett sådant sammanhang modesta demokratiska snedsprång och i stället lyft fram att han minskat arbetslösheten och gett människor hopp?
För det är människors hopplöshet som burit Trump. Den stora tillväxten i världsekonomin sedan 1980-talet har inte kommit alla till del. Stora grupper har missgynnats och glömts bort. I USA handlar det om arbetarklass men också växande delar av medelklassen. Deras reallöner har inte ökat under de senaste årtiondena. Drömmen om egen villa och bil går inte längre att nå med en vanlig lön. Möjligheten till avancemang genom utbildningssystemen har försämrats.
Det är dessa förhållanden som Joe Biden nu måste försöka ändra. Gör han inte det kommer Trump, eller någon annan demagog som utnyttjar människors önskan om radikal förändring, att komma tillbaka.