Regeringen kommer snart att tillsätta en utredning om apoteken, erfar Aftonbladet. Att den omreglerade marknaden behöver regleras verkar vara idén. Ansvarigt statsråd, Gabriel Wikström (S) gillar inte att man kan köpa schampo och nagellack på apoteken, att det kan vara svårt att veta var medicin finns och oroas över servicen i glesbygden.
Det är bra att staten för en gångs skull tänker på glesbygden. Man kan dock konstatera att om det är ett verkligt problem så behöver staten inte återmonopolisera apoteken igen för att lösa det. Staten äger Apoteket AB och skulle som ägare kunna ge direktiv om att bolaget ska ge service i glesbygd. Alternativt skulle staten kunna handla upp apotekstjänst till de orter där staten tycker att invånare har för långt till ett apotek. Det krävs inget nytt monopol för att lösa problemet.
Enligt Sveriges apotekarförening behöver endast 1,4 procent av befolkningen åka längre än 20 minuter med bil till närmaste apotek. 89 procent av befolkningen har högst 10 minuters bilfärd till närmaste apotek. Det rör med andra ord inte så stor del av befolkningen totalt att det skulle motivera ett monopol.
När det gäller annan försäljning på apoteken så kan man naturligtvis tycka att den inte hör hemma där. Men alternativt kan man se den som att sidovarorna genom att bidra till apotekens intäkter ger ekonomiska förutsättningar för fler apotek. Därmed får fler närmare till ett apotek. Så länge sidoförsäljningen inte blir en huvudsak eller blir ovetenskaplig, till exempel om apoteken skulle ge råd om att välja icke vetenskapligt verifierade preparat före mediciner, är den inte ett problem.
Den omfattande kritiken som kommit från Socialdemokraterna mot avregleringen ger intrycket att det skulle vara en katastrof reform och att servicen upphört. Så är inte fallet. I dag finns cirka 1 300 apotek mot 950 när marknaden omreglerades 2009. Ökningen med 37 procent av antalet apotek innebär att det har blivit en större tillgänglighet. Den som minns hur det var kommer säkerligen också ihåg att det i de större städerna bara fanns enstaka jourapotek med längre öppettider. Idag är servicen och öppettiderna betydligt mer omfattande.
I sammanhanget bör inte heller glömmas att enklare receptfria mediciner nu även får säljas i livsmedelsbutiker. Det har inte främst ökat tillgängligheten i städerna utan gjort att servicen i glesbygd blivit bättre.
När det gäller frågan om hänvisning mellan apoteken om var varor finns så borde den kunna hanteras av Läkemedelsverket som är tillståndsgivande myndighet för apoteken. Skulle det skrivas in som ett villkor i tillstånden att apoteken ska kunna hänvisa vidare så skulle rimligen branschen lösa frågan själv.
Omregleringen av apoteken är en framgångssaga alldeles oavsett vad Socialdemokraterna vill göra gällande. Att utreda igen är överflödigt.